Fru talman! Moderaterna har ju ofta talat sig varma för det som man kallar långsiktigt stabila villkor för näringslivet, särskilt när det gäller sådant som är kapitalintensiva branscher och där investeringshorisonten är lång. Vi kan för ett ögonblick bortse från att det historiskt sett i slutändan har handlat om att man vill ha lägre skatt för bolagens ledningsgrupper. Låt oss ta dessa ord på allvar; det finns en logik där.

Mot denna bakgrund blir det tämligen egenartat att Moderaterna numera skyller nästan alla problem i Sverige - och kanske också i världen - på de energiöverenskommelser som bland andra Moderaterna har varit med och slutit i närtid, inte minst i syfte att garantera långsiktiga villkor för näringslivet.

Ännu märkligare blir det när man betänker att den överenskommelse som Moderaterna själva var med på ska ersättas av egentligen ingenting mer konkret än ett mycket intensivt användande av ordet kärnkraft. I den budgetproposition som vi nu debatterar finns det ju egentligen ingenting annat än några obetydliga overheadkostnader, eller vad man nu ska kalla det, för att möjligen frambesvärja ny kärnkraft.

Regeringen har i och för sig också agerat utanför budgetpropositionen på energiområdet. Där har det handlat om att en fredagskväll dra tillbaka utredningsuppdrag om finansiering av havsbaserad vindkraft, som i kontrast till kärnkraften faktiskt skulle kunna gå att bygga på färre år.

Mina frågor till finansministern är: Vad är det som har hänt med Moderaterna, och har energipolitiken nu övergått från näringspolitikens domäner till ett fält för förhoppningar och bön?