Fru talman! Jag tänkte också uppehålla mig vid pengarna, på samma sätt som Linus Sköld. Det är ändå minus 572 miljoner kronor, och det som försvinner är satsningen på de 3 000 extraplatserna på folkhögskolor, som inte förlängs. Det är yrkesinriktade platser som inte förlängs. Det är svenska för föräldralediga som inte förlängs. Det är studieförbundens insatser för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden som inte förlängs. Och det är Svenska från dag ett som minskas nästa år för att under 2024 försvinna helt.

Jag skulle vilja fråga ministern: Tror han att dessa insatser inte har varit till någon nytta eftersom han nu inte tycker att det är viktigt att fortsätta med satsningarna utan i stället gör andra prioriteringar? Vad kan vara viktigare än att se till att de som står längst ifrån arbetsmarknaden kommer in i samhällslivet? Det är ju folkbildningens hela idé.

Vi har haft något på folkhögskolorna som heter studiemotiverande folkhögskolekurs, där man kan gå i tre månader. Det startade 2010. Sedan dess har 43 000 personer deltagit i SMF, som vi kallar det. Av de som är yngre än 25 år har hela 36 procent gått vidare till studier eller arbete. Det är fantastiska siffror, och jag tycker verkligen att den nya regeringen och ministern borde hålla fast vid sådana satsningar i stället för att satsa på andra saker.

Jag vill fråga: Varför skär man ned på det som verkligen gör skillnad för den enskilda personen?