Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag är väldigt tacksam att utrikesministern ändå väljer att försiktigt - kanske lite saktfärdigt för min egen och den stora iranska diasporans smak - röra sig i en riktning där man på något sätt omprövar hållningen mot Iran.

På lördag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Det är också dagen för Nobelbanketten. Då kommer vi också att se en av de största folksamlingarna vi har sett på Gustav Adolfs torg, med 10 000, 15 000 eller 20 000 människor med iranskt påbrå. De kommer att samlas där, och de kommer att vilja vara rösten för de förtryckta människorna i Iran. Det gäller minoriteter, kvinnor, fängslade, torterade, våldtagna och så vidare.

Anledningen till att jag berättar detta för utrikesministern är att jag vill försäkra honom att frågan inte kommer att dö ut. Denna regim, som i 43 år har gjort sig skyldig till otaliga brott både inom och utom landet, har inte längre någon legitimitet vare sig bland människorna i Iran eller bland den stora iranska diasporan.

Jag förstår hur Utrikesdepartementet fungerar. Jag förstår att det finns svårigheter för utrikesministern när det gäller att agera snabbt, men det är viktigt att påminna om att den iranska diasporan utomlands inte kommer att glömma handlingar eller icke-handlingar.