Fru talman, utrikesministern och ärade åhörare! Det iranska folkets uppror mot islamistregimen i Iran börjar närma sig tre månader. I tre månader har deras vädjande blickar varit riktade mot väst och mot oss i Sverige.

Sverige är ett land som alltid har haft ett gott renommé runt om i världen tack vare sin starka röst för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Men det är också en röst som har börjat tystna i takt med att konflikterna krupit oss närmare. Det är illavarslande. Det är nämligen i tider av oro och komplexitet som vårt mod och vår beslutsamhet prövas på riktigt - när mörkret är som tuffast och när ljuset inte siktas i slutet av tunneln.

Fru talman! Statsrådet väljer att inte svara på mina frågor i interpellationen utan hänvisar främst till att Sverige just nu inte är medlem i CSW. Men redan om ett par månader kommer Sverige att ta plats i denna viktiga kommission, så varför duckar statsrådet i frågorna? Varför väljer statsrådet att inte lyssna in den svenska riksdagen, som tydligt önskar att Sverige ska höja sin röst och agera med konkreta steg?

Fru talman! Utrikespolitiken är komplex och bör hanteras varsamt. Det är jag och många med mig väl medvetna om. Varje förflyttning innebär långtgående konsekvenser inom en rad områden.

På ett plan förstår jag den försiktiga svenska hållningen, och naturligtvis inser även jag vikten av att agera tillsammans med andra. Ensam är aldrig stark. Men denna saktfärdighet när det gäller att ens med försiktiga steg röra sig mot att ompröva hållningen gentemot ett land som så tydligt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter är varken logisk eller särskilt bra. Tvärtom kan denna saktfärdighet vara till skada för svenska intressen, för Sveriges anseende och för Sveriges möjlighet att vidmakthålla sin starka position när det gäller just frågor kring mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Fru talman! I går kom det rapporter från Iran om att myndigheterna ska avskaffa den så kallade moralpolisen och att en utredning pågår om avskaffande av det obligatoriska slöjtvånget. Många svenska medier rapporterade om detta, och mellan raderna kunde man läsa att det iranska folket hade nått sitt mål. Men låt mig vara tydlig: Den revolution som har inletts i Iran handlar inte om slöjtvånget - den handlar om den utbredda korruptionen, den sociala misären i breda samhällsgrupper, förtrycket av minoriteter, om att det inte finns någon frihet eller jämställdhet och om fängslande och avrättningar av oliktänkande.

Folket i Iran vill inte ha låtsasreformer - de vill ha regimskifte. Att inte inse detta eller att inte förstå att protesterna inte kommer att sluta visar bara på bristen på kunskap och förståelse om ett för världen och Sverige viktigt land.

Jag har under de senaste veckorna tydligt försökt visa för utrikesministern att den stora iranska diasporan i väst, närmare 11 miljoner människor, inte kommer att acceptera den lama hållning som ett flertal europeiska länder uppvisat hittills. Gammal kunskap på Utrikesdepartementet och användande av direkt regimtrogna så kallade experter kommer inte att gå obemärkt förbi.