Fru talman! Jag delar helt och hållet Caroline Helmersson Olssons världsbild när det gäller detta. Det är ett enormt problem inom både byggsektorn och vård och omsorg att alldeles för få unga människor väljer dessa yrkesutbildningar. Jag tror att en väg till framgång måste inkludera branscherna - jag är helt övertygad om det. Det finns olika typer av certifieringar och så vidare som ger en kvalitetsstämpel som jag tror är viktig för många elever när de väljer gymnasieskola.

Men till syvende och sist handlar det om hur många elever som väljer en utbildning. Skälet till att dessa utbildningar har lagts ned i olika delar av landet, inklusive i Stockholm, är att man helt enkelt har för få sökande. Då blir det naturligtvis ett större ansvar för branschen att se till att det finns yrkesutbildningar. Jag tror att branscherna har ganska stora möjligheter att hjälpa till med detta - att se till att det blir bra utbildningar.

Sedan kan man också från kommunernas sida fundera på om man inte kan göra utbildningar inom yrkesvux. En 15-åring eller 16-åring som väljer gymnasium kan tycka att det känns som att man väljer något för hela livet. Så är det naturligtvis inte. Det går naturligtvis att läsa upp betyg och ändra inriktning under hela livet. Men många kanske känner att det är ett val för hela livet. Det skulle då kunna vara en möjlighet att kommunerna bygger ut sina vuxenutbildningar på detta område, naturligtvis med stöd och hjälp av branscherna, för jag tror att det är en nyckelfaktor för att det ska bli en högkvalitativ undervisning.

Men sedan, återigen, är det detta med riksrekryterande utbildningar. Det är faktiskt en möjlighet att använda sig av det för att få elever från hela landet att söka en utbildning. Då kan man uppnå verklig spets i den utbildningen. Det är ju, precis som interpellanten säger, en stor brist på lärare inom dessa utbildningar.