Fru talman! Jag tackar Åsa Eriksson för frågan. Naturligtvis kan jag inte de svenska lagarna utantill och kan därför inte räkna upp några exempel så här på stående fot. Jag litar förstås på den formulering som finns i propositionen om att detta är det vanliga sättet att uttrycka sig i svensk lagstiftning. Jag har ingen annan åsikt om den delen. Men här har vi att hantera ett EU-direktiv där man har just denna formulering.

Den oro som finns gäller att det faktiskt blir en skillnad utifrån hur man formulerar sig. Man jämför med andra länder. Denna oro från kultursektorn bygger på att man har många års erfarenheter av att företag försöker hitta luckor i lagen för att inte göra rätt för sig och ersätta upphovsrättspersoner. Om det då blir upp till dessa företag att visa att de har gjort det som skäligen kan krävas är det någonting annat. Då blir det en fråga för domstolar att avgöra om detta är skäligt och om företagen har gjort det som skäligen kan krävas av dem.

Skulle man i stället fråga om företagen har gjort vad de har kunnat blir det mer en bevisbörda som hamnar hos företagen. Det är så de organisationer som vi har träffat uppfattar denna skillnad, alltså att det blir en tyngre bevisbörda att visa att de faktiskt verkligen har gjort det som de har kunnat för att sluta avtal för att göra rätt för sig. Det är denna skillnad som uppfattas och som har synts i historien och som också syns i andra länder. Det är därför som vi har landat i denna slutsats.