Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer, för svaret!

Det finns ett antal olika verktyg att använda när en skilsmässa inte går så fort som man vill, ekonomiskt. Problemet är bara att om det ska utdömas vite vid förhalning kräver det domstol, och för att ta ärendet till domstol krävs jurister - och även tillgång till pengar för att betala juristerna. Bodelningsförrättarna begär ofta ersättning i förskott för sitt arbete. Dessa två saker blir bekymmersamma om man inte har några medel på grund av att de är låsta i en bodelning där den ena parten förhalar.

Kvarsittningsrätten när det gäller bostad kräver också att man blandar in domstol och jurister, och det kan också bli del av förhalningen. Utan medverkan från den som besitter bostaden kan ingen värdering göras, och det leder i sin tur till att man inte kan komma vidare i bodelningsprocessen.

Jag blir lite besviken på svaret. Det kanske inte förvånar ministern.

Jag hade en liknande interpellationsdebatt för ett par år sedan med ministerns företrädare och fick då ungefär samma svar: att verktyg finns. Men om det nu finns verktyg, varför finns det då bodelningsprocesser som pågår i sju, åtta, nio eller tio år?

Varför sker detta? Är det för att man inte har ekonomi att driva processerna i domstol? Är det för att man inte orkar? Är det för att man vill skydda sina barn så att de inte ska behöva vara med i en lång process? Det kanske helt enkelt är lättare att ge upp, strunta i att få alla sina delar och bara få ut en mindre del.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns även ledande familjerättsadvokater som kräver och ber om bättre lagstiftning på området. Man ber om att bodelningsförrättarna ska få ytterligare muskler, kunna utdöma vite utan att behöva ta sig till domstol och när någon förhalar kunna sätta tidsgränser för när personerna ska lämna uppgifter eller komma på möten. Man vill kunna sätta en sluttid så att även bodelningsförrättaren får ett krav på sig: Inom en viss tid måste processen vara klar.

Min förhoppning med interpellationen var lite grann att öppna ministerns och regeringens ögon för de problem som faktiskt finns. Detta drabbar barn, det drabbar män och det drabbar kvinnor. Dock verkar det inte för mig som att detta är en av de viktigaste frågorna för ministern.

I början av november hade jag förmånen att få bli intervjuad i ett radioinslag. Också ministern hade fått frågan om att vara med och kommentera en väldigt långdragen bodelningsprocess. Svaret, som kom via ministerns pressekreterare, var att ministern inte hade tid att svara på frågor om detta. Det gör mig besviken och orolig. Därför undrar jag om ministern och regeringen kommer att fokusera på frågor som handlar om familjerätt, bland annat skilsmässor, under mandatperioden.