Herr talman! Ulf Kristerssons regeringsförklaring slog fast att Sverige ska vara en pådrivande medlem i EU. Regeringens budskap till omvärlden vid klimattoppmötet förra veckan var att det brådskar.

Sverige har tidigare gått före och visat hur vårt land både kan och ska vara en förebild för andra. Men det kan inte undgå någon att det är andra tider nu, ett paradigmskifte om man så vill. Nu visar regeringen med sin första budget att man lägger i backen för klimatambitionerna. Man lägger sig på EU:s absoluta miniminivå när det gäller grön inblandning i bensin och diesel, och man höjer våra utsläpp med 55 miljoner ton till 2030. Det är lika mycket som Sveriges totala utsläpp på ett år.

Regeringens egen bedömning är att den politik som regeringen för leder till ökade utsläpp. Det står svart på vitt i budgetpropositionen. Men faktum är att även om regeringen väljer att backa in i framtiden på hemmaplan fungerar inte det i EU. Utsläppen i EU ska minska rejält till 2030, enligt nya, skärpta klimatmål. För Sveriges del innebär det att vi behöver minska utsläppen med ungefär 50 procent.

Jag tror inte att jag behöver påminna statsministern om att klimatmålen på EU-nivå är bindande. Det är lagstiftning som Sverige måste följa. Ändå står det att läsa i regeringens budget att EU:s krav till 2030 bedöms inte kunna nås. Det är ingenting att rycka på axlarna åt. Det kommer att kosta, förr eller senare.

Därför är min fråga till statsministern: Hur ser den konkreta planen ut för att Sverige ska kunna följa de bindande EU-målen om en minskning av utsläppen med 50 procent? Tar regeringen höjd för panikåtgärder längre fram, eller tar regeringen höjd för att köpa sig fri? Tar man redan nu, i detta ekonomiskt kärva läge, höjd för dryga EU-böter?