Herr talman och statsministern! Det kan gå fort när det är kris och det blir lågkonjunktur. Människor börjar förlora jobbet och tvingas sälja sina bostäder, familjerelationer kan skadas och barn får se sina föräldrar gå sönder. Då måste en ansvarsfull regering prioritera rätt och med kraft motverka en sådan kris. Vi vet till exempel att matpriserna har ökat med 20 procent bara i år. Det betyder att hushåll med små marginaler måste få stöd. Vi måste höja ersättningsnivåer och se till att vi inte fördjupar krisen genom att till exempel göra så att fler människor blir av med jobbet.

Vi har ju själva upplevt den typen av kriser i Sverige tidigare och vet att ett felaktigt sätt att hantera en sådan kan leda till djupa sår många år framöver för väldigt många människor.

Hur kan det i detta krisläge vara prioriterat att höginkomsttagare som tjänar över 50 000 kronor i månaden ska få en skattesänkning med 1 000 kronor - och om man tjänar 70 000 kronor får man ännu mer i skattesänkning per månad - i stället för att trygga jobben i vården, skolan och omsorgen? Det behövs mer personal där, och om vi inte satsar i vår välfärd kommer arbetslösheten att skjuta i höjden.

Vad är det som gör det så mycket mer prioriterat att sänka dessa skatter för höginkomsttagare än att anställa en till undersköterska eller trygga hennes arbete?