Fru talman! Jag tänker på ett bra uttryck som lyder: Walk the talk. När vi lyssnade på högergänget under den förra mandatperioden lät det så här: När vi kommer till makten, då ska ni få se! Då blir det bättre!

Vi befinner oss i och för sig i en stor kris, men jag tycker inte att det är okej att prata om att hälla pengar i systemet. Jag tror inte att det är så de som arbetar inom hälso- och sjukvården ser på det. De upplever en kris varje dag, de får sitta på extremt överbelastade akutavdelningar, de får springa runt och så vidare. Jag tror inte att det handlar om att hälla in pengar i systemet, utan jag tror att det handlar om att man hade behövt mer statsbidrag.

SKR sa 20 miljarder, och ni landade på 6 miljarder, Johan Hultberg. Okej, jag måste ändå säga att det är en väldig diskrepans. Inte bara jag utan även många andra är oroade.

Politik är att prioritera. Vad ska vi prioritera nu när vi går in i en kris? Ska vi prioritera sådana som mig och många andra här i salen - de som tjänar över 46 000? Ska vi prioritera dem, ge dem lite mindre skatt och ändra skiktgränsen?

Eller ska vi ta tillbaka de där pengarna och låta det vara? De klarar sig. De absolut rikaste kommer att klara sig. De som har det absolut bäst i samhället kommer att klara sig. Vi tar dessa pengar och lägger dem på välfärden i stället! Då hade det blivit en klang- och jubelföreställning. Då hade man kunnat säga: Wow, titta, de gör så här! Till och med den SD-styrda regeringen gör så här - det är fantastiskt!

Men nu blir det inte så. Nu finns det i stället en stor oro i Sveriges regioner, och det är inte politikerna som är mest oroade. De är också oroade, men mest oroade är sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, psykologer - you name it! Det är de som jobbar och som vet att det nu blir hårda tider på riktigt. Det kommer inte att bli som det vi har sett tidigare, utan det kommer att bli värre. Det är det som är så tragiskt.