Fru talman! Som jag nämnde i det tidigare replikskiftet är jag stolt över att vi i detta kärva ekonomiska läge har kunnat prioritera vården, omsorgen och välfärdens kärna.

Vi stärker de generella statsbidragen med 6 miljarder, och vi gör viktiga riktade satsningar på att komma till rätta med några av de grundläggande problem som vi har inom svensk hälso- och sjukvård. Det är bristande tillgänglighet, brist på vårdplatser och en otillräcklig kompetensförsörjning - tre problem som i mångt och mycket är ett och samma problem. De hänger verkligen ihop.

Om vi ska kunna förbättra tillgängligheten och öka antalet vårdplatser handlar det inte bara om att hälla in mer pengar i systemet. Då handlar det om att vi säkerställer att det finns personal som - vilket ledamoten Rågsjö var inne på - vill, kan och orkar jobba kvar i vården.

Det krävs naturligtvis att vi gör allt vad vi kan som nationella beslutsfattare men också att våra regionala och kommunala företrädare gör sin del av arbetet. Det är varken jag eller ledamoten Rågsjö som lägger scheman eller ansvarar för det lokala arbetsmiljöarbetet, men vi måste skapa förutsättningar i form av vårdplatser, bra utbildningsplatser och möjligheter till karriär och kompetensutveckling. Vi måste ta alla initiativ som vi kan för att förbättra arbetsmiljön.

När det gäller de riktade statsbidragen och sänkningen av dem är detta en logisk och självklar konsekvens av att vi nu har lämnat den akuta fasen av pandemin. Väldigt mycket av de riktade statsbidrag som ledamoten Rågsjö hänvisar till är kopplade till insatser under pandemin.

Nu är vi inte längre i det läget, så jag tror inte att vare sig SKR eller någon annan är förvånad över att bidragen fasas ut. Det är naturligt när man inte har det extraarbete och de extrakostnader som har varit förknippade med vaccinationsinsatser, informationsinsatser och den stora omställning som man var tvungen att göra under pandemin till en mer akut verksamhet från att ha haft mer av en planerad verksamhet, som vi nu återgår till.