Herr talman! För några veckor sedan hade den moderata kulturministern Parisa Liljestrand sin budgetpresentation. Hon uttryckte då att pandemistöden haft god inverkan och att återstartsstöden som den socialdemokratiskt ledda regeringen tillsammans med Miljöpartiet införde i den förra budgeten tjänat kulturlivet väl.

Så långt är vi eniga. Men sedan lät kulturministern meddela att kulturlivet har återhämtat sig efter pandemin och att man därför inte gör några betydande kulturpolitiska satsningar för kulturens återstart.

Jag delar förstås inte den bilden. Senast i måndags träffade jag länsmusiken på Gotland, som bekräftade bilden att två år av pandemi och publikbegränsningar har satt djupa spår i alla delar av kulturlivet, inte minst vad gäller villkoren för konst- och kulturskapare. Branschorganisationen Svensk Scenkonst, som organiserar alla scenkonstverksamheter i vårt land, bekräftar ett publiktapp om 20-25 procent per föreställning. Detta är en omfattande fråga för hela sektorn.

Vi socialdemokrater har nu en analys där vi oroar oss över antalet konst- och kulturskapare som under dessa år har lämnat kulturbranschen. Vi oroar oss för att publiken inte har kommit tillbaka i samma omfattning efter pandemin, för att barns och ungas delaktighet dessvärre minskar och för att hushållens ansträngda ekonomi i spåren av inflation, höjda elpriser och en kommande lågkonjunktur framför allt drabbar barns och ungas möjlighet att få uppleva och utöva kultur och idrott.

Sammanfattningsvis har två år av pandemi haft en betydande inverkan på Sveriges kulturliv.

Under pandemin ägnade jag mycket tid åt att samtala med olika kulturföretag, fackföreningar, institutioner, egenföretagare och till och med sociala-medier-upprop, som generöst delade med sig av hur villkoren de facto var under pandemin - delvis hur det såg ut före pandemin men framför allt hur det var under pandemin.

Det går inte att komma ifrån att kulturarbetsmarknaden präglas av tidsbegränsade och osäkra anställningar. Det framgår av samtliga statliga utredningar på området och av branschens företrädare. Det är vanligt att kulturarbetare kombinerar projektanställningar, verksamhet i eget företag och perioder då man försörjer sig på stipendier. Konst- och kulturskapare arbetar under ekonomiskt sämre villkor än andra grupper i samhället med motsvarande krav på utbildning och yrkeserfarenhet.

Den senaste utredningen, som lades fram för några år sedan, heter Konstnär - oavsett villkor? och visar att konstnärer har lägre utnyttjande av föräldrapenning, bostadsbidrag och försörjningsstöd trots att de har lägre genomsnittlig inkomst. Konstnärer har dessutom i mindre grad kollektivavtalad tjänstepension.

Det var med dessa förutsättningar som konst- och kulturskapare genomgick pandemins restriktioner och nedstängningar.

Fackföreningen Klys skrev i sitt remissvar till kulturens återstartsutredning att de flesta konst- och kulturskapare inte omfattades av vare sig korttidspermitteringsstödet, omställningsstödet eller omsättningsstödet eftersom mer än hälften var egenföretagare och saknade större fasta kostnader och regelbundna inkomster. De riktade kulturkrisstöden kan därför sammanfattningsvis sägas ha haft en helt avgörande inverkan för att kultursektorn skulle hålla sig över vattenytan under pandemin.

Resultatet kan vi också se: Det var inte många kulturföretag eller egenföretagare som gick i konkurs. Men det har också hänt en del under vattenytan som vi fortsättningsvis i riksdagens kulturutskott måste analysera.

Herr talman! Vi kan inte med de här kunskaperna gå tillbaka till den tidigare förda politiken. Det är nu hög tid för riksdagens kulturutskott att faktiskt engagera sig för konst- och kulturskapares villkor.

Vi socialdemokrater menar att trygghetspolitik för konst- och kulturskapare kräver fler fasta anställningar. Det duger inte att det enbart är drygt 250 skådespelare inom teatern som har en fast anställning av 3 000 yrkesverksamma. De fasta anställningarna på kulturinstitutionerna har sedan 2009 års borgerliga kulturutredning minskat till förmån för administrativ personal. Här kan politiken byta riktning.

Områden som kräver insatser är centrumbildningarna, scenkonstallianserna och de statliga stipendierna. Här har vi socialdemokrater varit drivande för att höja anslagen. Senast förstärkte vi ersättningarna och bidragen med hela 43 miljoner kronor. Nu föreslår högerregeringen ytterligare ansatser på området, vilket är bra - men otillräckligt. Vi har även tillsatt en utredning om SGI, som snart lämnar förslag på hur konst- och kulturskapare ska kunna få ta del av trygghetssystemen. I veckan antar vi också ett lagförslag om implementering av copyrightdirektivet i svensk rätt som kommer att främja bättre upphovsrätt.

Herr talman! Riksrevisionens granskning Operation Rädda branschen - statens krisstöd till kultur och idrott under coronapandemin, som är föremål för dagens debatt, intygar bilden av att det var få samhällssektorer som under pandemin fick se sina förutsättningar förändras så i grunden som idrotten och kulturen. Riksrevisionen menar att utformningen av krisstöden skedde på kort tid, med begränsad information och under mycket svåra omständigheter, vilket tidigare talare har beskrivit väl.

Granskningen omfattar regeringen och Regeringskansliet samt de bidragsgivande myndigheterna och organisationerna, såsom Konstnärsnämnden, Statens kulturråd, Riksidrottsförbundet, Sametinget, Svenska Filminstitutet och Sveriges författarfond.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att regeringen och de bidragsgivande organisationerna har utformat och fördelat krisstöden på ett i huvudsak ändamålsenligt och effektivt sätt. Granskningen visar samtidigt att det finns brister i bidragsgivningens transparens och att ansvariga aktörers fokus på att nå ut med stöden till kulturen så snabbt som möjligt i viss utsträckning lett till minskad träffsäkerhet.

Det här är viktiga medskick till regeringen och Regeringskansliet och till myndigheterna och organisationerna. Här måste bättre krisberedskap utformas. Vi vet inte hur framtiden ser ut. Måtte vi aldrig genomgå en pandemi igen! Men krisberedskap måste finnas hos statens myndigheter och organisationer som fördelar ut krisstöd och inte minst inom Regeringskansliet. Det åligger därför den nya regeringen att arbeta vidare efter de här rekommendationerna.

Vad gäller kulturens nuvarande situation och budgetprioriteringarna inväntar jag förslag inför den kommande budgetdebatten.

(Applåder)