Herr talman! Tack, Roland Utbult, för frågan! Jag berörde detta i mitt anförande, och jag delar den syn som Riksrevisionen lyfte fram: I den första omgången stöd, det som vi snabbt beslutade om och också snabbt kunde betala ut, fanns en bristande träffsäkerhet. Man använde sig av de förordningar som fanns, och det fanns ett krav på att kunna uppvisa inkomstbortfall, vilket vi vet är väldigt svårt för kultursektorn.

Det var bara den första omgången stöd som hade denna problematik. Detta förändrades inför de stora stödomgångarna på hösten och sedan vidare till 2021. Jag vill alltså säga att kritiken snabbt fångades upp och att bristerna också snabbt åtgärdades.

Sedan finns det andra utmaningar när det gäller krisstödgivningen som egentligen inte handlar om kulturstödens direkta utformning. Vi vet att näringslivsstöden inte var fullt ut fungerande. Dessa hade kunnat stötta en hel del företagare, inte minst egenföretagare, i kulturlivet om de hade varit lite mer generösa och i lite högre grad tagit hänsyn till kulturskapares behov. Även där gjordes justeringar, till exempel när det gäller a-kassan. Där genomfördes flera successiva förändringar för att möjliggöra för fler kulturarbetare att komma in i de lättnader av a-kassan som gjordes under pandemin.

Nu har inte jag läst den aktuella granskningen av exempelvis omsättningsstödet för egenföretagare eller av det stora evenemangsstöd som inte minst Moderaterna var drivande i att ta fram. Hur har de fallit ut? Jag är tveksam till om dessa näringslivsstöd var så effektiva. Jag hade kanske tyckt att det varit bättre om vi i den senaste omgången - det var faktiskt så sent som i vintras som vi lade fram ytterligare krisåterstartsstöd till kulturlivet - hade lagt de pengarna inte på evenemangsstödet, som jag tyvärr inte tror var så träffsäkert, utan ännu mer på Kulturrådet, som faktiskt har hittat en ökad träffsäkerhet under de här åren.