Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag tror att ledamoten och jag till stor del delar uppfattningen att vi i dag har en sjukvård som inte är jämställd. Det finns stora skillnader mellan människor som beror på var i landet de bor eller var i staden de bor. Det beror på utbildning, bakgrund och sjukdomar. Det finns för stora skillnader.

När vi kommer till sjukvården kan den första skillnaden vara om det finns en sjukvård att komma till. Där finns det viktiga överenskommelser, och det är jag väldigt glad över. Den nya regeringen kommer att driva på för större chanser att bedriva nära vård både i glesbygd och på landsbygd, för småskalig vård och för en möjlighet att ha vården nära sig.

Det finns också skrivningar som jag skulle säga är väldigt avgörande om tiden i vården. Den som är anställd i sjukvården måste ju ha tid för patienten. Precis som ledamoten Rågsjö nämner kan det handla om språkförbistring. Det kan handla om demenssjukdomar och annat. Det finns mycket som gör att ett vårdmöte behöver ta mer tid. Tolk är ett exempel. Där blir mötet automatiskt längre därför att en till person behöver komma in och meddela vad som pågår. Men det finns många andra sammanhang där man behöver ha tid att mötas för att prata om en sjukdom som patienten kanske inte ens visste fanns eller en sjukdom som patienten har glömt att hen lider av.

Jag tror inte att det finns mycket som är viktigare än tiden i vården och viljan hos de mest kunniga att stanna i vården och veta med säkerhet att de har den kunskap de behöver och tiden att se både patienter och anhöriga.