Fru talman! Låt mig till att börja kommentera budgetering. Parisa Liljestrand deklarerar stolt att hon har skyddat kulturen i svåra tider. Jag skulle vilja säga att den här regeringen lägger mer än dubbelt så mycket på att sänka skatten för höginkomsttagare som de skjuter till i generella tillskott till välfärden. Samtidigt halverar de bidraget till kulturskolan. Att beskriva en halvering som en satsning är en härlig semantik.

Kulturskolans kompetensförsörjning är en fråga för en helt annan interpellationsdebatt. Det är komplicerad materia, och jag vill inte använda min sista minut här för att diskutera den.

Jag ska i stället sammanfatta. Alla kommuner erbjuder inte kulturskola. Avgifterna varierar och kan vara en hög tröskel för ekonomiskt utsatta familjer. Deltagandet är ojämlikt, och kulturministern halverar eller fasar ut statsbidraget till kulturskolorna. Så mycket har vi lagt fast i dag.

De problem Kristoffer Lindberg har pekat på i dag är att omkring två tredjedelar av kulturskolorna bedriver undervisning inom ramen för den obligatoriska skolans undervisningstid, företrädesvis i kommuner där eleverna har lång resväg till skolan. I Gislaved, som var första fallet att få ett tillrättavisande av inspektionen, har deltagandet sjunkit och kompetensförsörjningen försvårats. Om ministern tänker fortsätta att låtsas som att problemet inte existerar eller inte är hennes riskerar kulturskolan att helt nedmonteras i samtliga glesbygdskommuner. Tillgången till kulturskolans verksamhet kommer att bli sämre också för de elever som har svag uppbackning hemifrån. Deltagandet riskerar alltså att bli ännu mer ojämlikt än vad det redan är.

Om ministern menar allvar med sina upprepade påståenden om att kulturskolan är viktig tänker jag att hon behöver åka tillbaka till departementet och fundera över vad hon ska göra för att stärka den i stället för att montera ned den.