Fru talman! Tack, kulturministern, för svaret!

Ja, det är ett huvudmannaansvar. Men det är tydligt att vi har en situation där Skolinspektionens föreläggande ställer till bekymmer för kulturskolan och skolhuvudmännen. Eftersom riktlinjerna som har nämnts uppenbarligen inte löser den problematik som framkommer i interpellationen undrar jag vad ministern tänker göra för att rädda kvar kulturskolan och möjligheten för alla elever att ta del av kulturskolans verksamhet. Det räcker inte att bara peka på kommunerna.

Att elever deltar i kulturskolans undervisning under skoldagen är en ordning som har fungerat väl i Sverige under många decennier. Det har varit en självklarhet. Ska vi tolka det som att det helt plötsligt är en stor katastrof för de tidigare generationerna att de har fått gå ifrån en lektion för att kunna spela sin fiol, tuba, fagott eller kontrabas, som jag spelade, på dagtid i skolan? Det har tagit en begränsad, liten del av ordinarie undervisning i anspråk.

Jag menar tvärtom, att det har varit till stor nytta både för den enskilda eleven och dennes utveckling och för Sveriges roll som en stark musikexportnation. Grunden för ett konstnärligt yrkesval läggs inte sällan i den kommunala kulturskolan. Det tror jag att vi är överens om. Den öppnar dörrar, och den vidgar vyer. Den lyfter människor, och den utvecklar.

Det kan också noteras att kulturskolans samhällsnytta diskuteras i Kulturskoleutredningens betänkande från 2016. Utredningen konstaterar att kultur alltmer kommit att betraktas som en nyttighet som ska "stimulera kognitiv, personlig och social utveckling" och att det är en styrka att konstnärlig verksamhet kan ha den typen av positiva effekter.

Instämmer kulturministern i detta? Hur kommer ministern i så fall att agera nu för att lösa situationen som vi debatterar här i dag? Ministern är fortfarande svaret skyldig.