Fru talman! Jag vill säga tusen tack till både Mattias Vepsä och Lars Isacsson för bra, genomtänkta och berättigade frågor både när det gäller brottsbekämpningen i stort och förutsättningarna för den och när det gäller visitationszonerna mer specifikt.

Till att börja med ska man nog reda ut vad en visitationszon är. Nu ska vi ju utreda den frågan, så exakt vad en visitationszon kommer att vara i Sverige återstår att se. Grundat på erfarenheter från andra länder - vår utgångspunkt är den danska modellen - är det dock några saker som är rätt viktiga.

Den första saken är att det rör sig om ett avgränsat geografiskt område. Den andra saken är att det är tidsbegränsat. För att anknyta till erfarenheten från Sverige, eller från Avesta, är det naturligtvis inte så att något bostadsområde någonstans i Sverige permanent kommer att betraktas som en visitationszon där det är fritt fram för polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter att genomföra kroppsvisitationer. Under inga omständigheter är det på det sättet, utan det är geografiskt begränsat och tidsbegränsat. Vi har dessutom sagt att utgångspunkten är att det bör ske genom ett domstolsbeslut, det vill säga att det inte ska kunna fattas ett godtyckligt beslut i stunden ute på fältet.

Det sägs ibland att det inte finns utvärderingar av den danska erfarenheten. När det gäller hela det breda arbetet mot framför allt de kriminella gängen ska jag inte alls sticka under stol med att vi i hög grad tar vår utgångspunkt i den danska erfarenheten. Det handlar om alltifrån dubbla straff för gängkriminella till nya påföljder som vistelseförbud, alltså att man inte ska kunna få komma tillbaka hur som helst till det område där man har varit gängkriminell, och om verktyg för att i större utsträckning kunna hitta vapen etcetera.

Det finns gedigna utvärderingar gjorda av det danska justitiedepartementet när det gäller allt utom visitationszonerna. Däremot finns det en 20-25-årig erfarenhet från dansk polis av att använda visitationszoner, och den finns dokumenterad. Och vad säger den erfarenheten? Jo, den säger att det ofta är visitationszoner som man använder först, oftast när det har hänt något väldigt konkret som en skjutning eller kanske flera skjutningar efter varandra. Då kan man under en viss tid på en viss geografisk yta behöva utvidga möjligheterna att söka efter vapen och kyla ned en akut situation. Det är också detta som jag ser framför mig när det gäller den svenska användningen.

Lars Isacsson refererar till poliser på fältet som är skeptiska till den här metoden. Och jag tror att det är en rättvis beskrivning av poliser och andra så kallade rättssakkunniga att man kan få lite olika uppfattningar från olika håll. Min erfarenhet är, efter att ha pratat några vändor med polisen - jag träffar gärna Lars Isacssons poliser hemma i Avesta - att allting kommer att landa i hur man ska använda ett sådant verktyg. Det blir helt avgörande. Detta verktyg är inte heller helt artskilt från andra liknande verktyg. Polisen får ju redan i dag vid brottsmisstanke genomföra visitationer. Det är också ett verktyg som redan i dag måste hanteras med stor varsamhet.

Om jag får vidga perspektivet ärver jag en utredning som riksdagen drev fram och den socialdemokratiska regeringen kanske tvingades men ändå med viss lust, tror jag, drog igång om preventiva tvångsmedel, alltså hemlig telefonavlyssning och annat. Fel använt kan det innebära väldigt stora rättssäkerhetsrisker. Rätt använt och rätt avvägt när det gäller rättssäkerhetsgarantier kan det vara väldigt verkningsfullt.

Sammanfattningsvis kan detta, baserat på andra länders erfarenheter, vara ett viktigt verktyg som våra brottsbekämpande myndigheter i dag saknar. Det ska handskas med varsamhet och omdöme, och jag litar på att svensk polis har den förmågan.