Fru talman! Jag tackar Jessica Wetterling för den begärda repliken. Det är alltid roligt att debattera med ledamoten Wetterling, och det vet hon att jag tycker. Det bekväma med vänsterpartister är att man vet var man har er. Ni är konsekventa och långsiktiga, även om ni har fel.

När det gäller remissinstanserna håller jag med om att man måste göra precis som ledamoten Jessica Wetterling säger, nämligen ta tung kritik på allvar. Jag håller helt och hållet med om det. Men det innebär inte att man alltid måste hålla med om kritiken. Man måste ta in den, man måste bedöma den, man måste se om man har rätt eller fel, om man har förstått eller inte förstått, om man delar uppfattning eller inte. Och det är exakt vad vi har gjort här.

Här ser vi skillnaden i det här ärendet mot det förra ärendet. I det förra ärendet delade vi kritiken. Vi förstod att vi här kanske hade gått lite för långt och att vi här behövde backa i syfte att, återigen, skydda våra demokratiska grundvalar.

Här är det en annan situation där vi menar att kritiken från remissinstanserna går för långt och inte tar hänsyn till alla de skyddsvallar som den socialdemokratiska regeringen i samklang med många andra partier i kammaren under förra mandatperioden byggde upp runt lagstiftningen.

Den stora skillnaden är innehållet i kritiken och huruvida man bedömer att den är korrekt eller inte. Vi menar att om det här inskränker vår meddelarfrihet och vår tryck- och yttrandefrihet så till den milda grad är det märkligt att lagen inte redan har kollapsat, med tanke på att den befintliga spionerilagstiftningen är mycket snarlik, men utan undantaget. Att man bygger ut en befintlig lagstiftning konformt och försöker förlänga den till att omfatta ytterligare en omständighet, som inte i sig är särskilt omfattande, gör inte att vi raserar vår tryck- och yttrandefrihet. Tvärtom! Det gör att vi säkerställer skyddet av den.