Fru talman! Jag har noterat de båda interpellationerna som gäller Tidöavtalet och vårt förslag om tolkkostnader. Jag känner mig såklart nödgad, fru talman, att lägga mig i dialogen i kammaren i dag.
Frågan om tolk har vi från Sverigedemokraterna tittat länge på, och frågan förs också fram av de båda interpellanterna. Precis som statsrådet säger är det angeläget att den som kommer till Sverige och har ett varaktigt liv här också blir en del av det svenska samhället. Vi vet alla hur viktigt språket är och att det är en avgörande nyckel.
Jag påstår att det är humant att ha förväntningar och ställa krav. Det är snarare inhumant att inte våga ställa krav eller skapa förutsättningar och incitament för var och en att bli en del av det svenska samhället. Att stärka varje individs självständighet är grundläggande, och detta krav ses som något sådant. Det är just kravlösheten som lyst starkt genom den föregående regeringens modell för att styra.
Debatten i dag föranleds av det avtal som säger att det ska övervägas en avgift för nyanlända efter det att en viss tid förflutit sedan de fick uppehållstillstånd. Vi pratar alltså, fru talman, om personer som allt som oftast har vistats i Sverige ett antal år. Det är finansieringen vi pratar om, inte rätten till tolk. Det är en väsentlig skillnad.
Är det inte rimligt, fru talman, att en person som har vistats ett antal år i Sverige får bära en del av kostnaden själv i de fall man är i behov av tolk? Är det rimligt, fru talman, att tolkkostnader ska bekostas livet ut av svenska skattemedel, det vill säga skattekollektivet, trots att det parallellt läggs fram incitament för att göra individer anställbara och det sker investeringar i att utöka språkkunskaperna?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
I debatten har det också framkommit att språkkrav är något som vi lyfter fram på det hälso- och sjukvårdspolitiska området. Jag vill påstå att det finns ett gediget kapitel i Tidöavtalet där det finns förslag på starka incitament och goda reformer för att stärka den svenska hälso- och sjukvården. Jag är väl medveten om att de båda interpellanterna känner till detta.
Men det finns en fråga som det vore intressant att få svar på från interpellanterna. Hur länge anser egentligen interpellanterna att skattekollektivet ska behöva betala? Tilläggas kan att man i Region Stockholm år 2017 hade en tolkkostnad på cirka 142 miljoner kronor. För landet i sin helhet är det betydligt mycket mer. Det är medel som i stället skulle kunna användas i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är ett exempel på ett eftersatt och angeläget område.
Sverigedemokraterna och övriga samarbetspartier i regeringen är överens om att det är rimligt att utreda frågan. Det borde ligga i samtliga partiers intresse.
Förslag ska, precis som ministern säger, utformas i enlighet med EU:s rättsliga bestämmelser och andra internationella åtaganden. Det är givetvis grundläggande. Frågan om tolk rör dessutom olika samhällsfunktioner och inte bara hälso- och sjukvården.
Det är alltså viktigt att man i utredningen också tar hänsyn till just patientsäkerhetsperspektivet och det faktum att språkliga missförstånd kan få oönskade konsekvenser i framför allt hälso- och sjukvården. Som ett exempel skulle man kunna ta med sig att det kan finnas personer som på grund av ålder eller fysiskt eller psykiskt tillstånd inte kan förvärva eller använda sig av det svenska språket. Men givetvis ska inte jag här föregå utformningen, utan den ska ha sin gängse beredning och utredning så att allting landar alldeles rätt.
Återigen, fru talman: Tidöavtalet säger inte att någon ska förbjudas tolk, utan frågan landar i vem som ska betala. Hur mycket kan man förvänta sig av skattekollektivet, och vad är en rimlig kostnad för var och en att stå för?