Herr talman! Jag är inte nöjd med statsrådets undfallande svar om vad regeringen avser att vidta för åtgärder i närtid. En utvisning av den iranske ambassadören i Sverige innebär inte de facto att man bryter diplomatiska relationer och stänger alla kanaler, utan det är en tydlig politisk markör.

Statsrådet borde liksom vi andra konstatera att det inte längre finns utrymme för undanflykter. Vi är många som kommer att utkräva ansvar för regeringens saktfärdighet. Redan om knappt två veckor ska Tobias Billström åter inställa sig här för att svara på mina frågor om de sex bilaterala avtal, som för övrigt är folkrättsligt bindande, och de fem avsiktsförklaringar som svenska staten har med Iran just nu. Fortsättning följer alltså.

Jag vill dock passa på att ta upp den andra delen av mina frågeställningar i interpellationen, som berör utvisningar av iranska medborgare som fått avslag på sina arbetstillstånds- och asylansökningar. Det går nämligen inte en enda dag utan att jag får ta del av hjärtskärande livsöden som visar hur den svenska migrationspolitiken har misslyckats. Det är ett misslyckande som med oktoberkraschen, eller Tidöavtalet, som Tobias Billström hellre vill kalla det, riskerar att förvärras.

Det är bristande rättssäkerhet i handläggningen av konvertiters ärenden och teknikaliteter som fortfarande, trots riksdagsbeslut, förekommer i arbetskrafts- och migrationsärenden, alltså de så kallade kompetensutvisningarna. Dessa problem har lett till att det i dag finns tiotusentals människor i vårt samhälle som har hamnat i limbo och varken kan återvända till sina länder eller få möjlighet att med hjälp av arbetstillstånd vara en del av det lagliga samhället.

De hänvisas till skrupelfria arbetsgivare som utnyttjar dem. Förekomsten av självmord och psykisk ohälsa är stor i gruppen, och barn som borde skyddas av barnkonventionen, som i dag är svensk lag, far illa. En del av dessa migranter är från Iran. Vissa av dem har varit i Sverige i 10-15 år, och givet händelseutvecklingen i Iran borde de nu få sina ärenden öppnade på nytt. De borde omfattas av paragrafen om synnerligen ömmande omständigheter, som vi röstade igenom i den här kammaren förra sommaren.

Jag utgår dock från att Tobias Billström, som tyvärr måste lyda Jimmie Åkessons order om han vill sitta kvar som statsråd, inte kommer att vidta några åtgärder som adresserar denna fråga. Då återstår en enda väg, och det är de landbeskrivningar som UD ansvarar för. De måste vara uppdaterade för att Migrationsverket och ytterst domstolsväsendet ska få största möjliga vägledning i sina prövningar av verkställighetshinder eller snarare verkställighetsstopp, vilket är ett första steg för att lösa den här frågan.

I sitt svar till mig hänvisar statsrådet till underlag som Migrationsverket ansvarar för. Det är ett sätt för statsrådet att undkomma ansvar. Fine så, men då ska statsrådet vara fullt medveten om att detta att undvika att ta tag i svåra frågor sällan betalar sig. Snarare leder det till nya problem - problem som inga låtsasförslag, som folkräkning, någonsin kommer att kunna lösa.

Därför frågar jag statsrådet en gång till: Är Tobias Billström redo att ta sitt ansvar för Sverige och för de människor som blivit drabbade av ett bristfälligt asylsystem?