Herr talman! Det är roligt att stå här igen!

Det har sagts väldigt många dystra saker här. Men jag skulle ändå vilja sätta det som nu sker i vårt land och i omvärlden i perspektiv. Konjunkturnedgång är faktiskt ganska normalt. Pandemin var däremot mycket djupare och svårare än något vi varit med om på årtionden, och därför blev det under pandemin möjligt att lösgöra offentliga resurser och satsa mycket stora summor.

Det var så att säga en engångsmöjlighet. I den ekonomiska politiken måste man dock ha en beredskap att leva med konjunkturvariationer, och detta är en sådan.

Det som är exceptionellt den här gången är den rekordsnabba hastigheten i prisökningarna och inflationen som rubbar hela balansen i ekonomin och när det gäller hur man driver ekonomisk politik. Detta har ju skett genom kraftiga räntehöjningar i framför allt de styrande länderna USA och Storbritannien och hos de stora centralbankerna i Europa.

Vi vet dock inte hur detta kommer att fungera. Kommer det att knäcka inflationen ganska snabbt, eller kommer det att bli en utdragen process, och hur utdragen blir den i så fall? Det är bland annat för denna osäkerhet om hur motåtgärderna kommer att fungera som det är klokt att vara försiktig och avvaktande med åtgärder.

Sverige sitter alltså i kläm mellan å ena sidan de stora ländernas räntehöjningar för att bromsa den inhemska inflationen och å andra sidan vår vilja att öka de offentliga utgifterna och inkomsterna hos människor och företag för att mota lågkonjunkturen här hemma. Det är en balansgång - att balansera på en knivsudd.

Den stora frågan för oss är egentligen om de stora ländernas räntepolitik snabbt kommer att leda till ett omslag i den ekonomiska situationen och knäcka deras inflation, vilket skulle gynna oss, eller om inflationen kommer att bita sig fast. Enligt finansplanens prognos, som man naturligtvis får ta med en viss försiktighet, kommer förändringen att ske under nästa år.

Herr talman! Nu kommer jag till det verkligt stora problemet. Jag är väldigt förvånad över den här debatten. Det stora problemet i Sverige är inte bensinpriset eller inflationen - det är arbetslösheten. Den har bitit sig fast på en nivå på 6-7 procent och kan mycket väl gå upp till 8 eller 9 procent.

Hur har detta skett, herr talman? Vi har haft en arbetarregering i många år. Där har man inte förmått se risken för att arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå som blir väldigt svår att ta ned. Det är mycket svårare att få ned arbetslösheten än inflationen. Det kräver en lång rad åtgärder.

I denna regering har Liberalerna fått ansvaret för integration, arbetsmarknadspolitik och andra typer av strukturåtgärder som kan minska arbetslösheten. Detta är den stora utmaningen. Det är inte bensinpriset eller inflationen.

(Applåder)