Herr talman! I dag har vi fått den blåbruna regeringens budgetproposition på riksdagens bord. Det är en sorglig läsning, för det är en krigsförklaring mot en effektiv och fungerande klimat- och miljöpolitik och mot allt det som bygger ett jämlikt och rättvist samhälle.

Det är en kolsvart budget som läggs fram i en tid av krig i vårt närområde och skenande klimatförändringar. Den läggs fram samtidigt som människor tvingas vända på varenda krona för att få pengarna att räcka hela månaden. Den läggs fram i en tid när vi behöver öka tryggheten för människor. Det handlar om tryggheten i att veta att man får den vård man behöver och tryggheten i att barnen har det bra i förskolan och får de kunskaper de behöver i skolan. Den läggs fram i en tid när fler människor än någonsin tvingas på flykt.

Denna regerings svar verkar vara att skicka notan till dem som har det allra sämst - både i Sverige och i världen.

Just nu samlas världens ledare i Egypten för att ta arbetet mot klimatförändringarna framåt. Men alltför många länder kommer, liksom Sverige, med minskade ambitioner och för svaga planer.

Jag tror att andra kommer ha förståelse för att vi just nu behöver genomföra åtgärder som tillfälligt höjer utsläppen i Sverige, sa klimat- och miljöministern häromveckan. Jag hoppas att statsrådets uttalande aldrig når människorna i Pakistan som nu kämpar mot översvämningar eller bönder i Kenya som ser sin boskap dö av törst och sina skördar torka bort.

Det här är faktiskt inget annat än ett hån. Sveriges linje har tidigare varit den enda rimliga: att den rikare delen av världen har en skyldighet att gå före. Det är otroligt tragiskt att nuvarande regerings linje verkar vara den helt motsatta.

Klimat- och miljöminister Pourmokhtari har också försökt försäkra oss om att den här regeringen inte har några sänkta ambitioner på miljö- eller klimatområdet, men nu ser vi ju alla att detta inte är något annat än tomma ord. I sanningens namn var det väl inget av partierna i regeringen som var särskilt besjälade av klimat- eller miljöpolitiken tidigare, men vi var få som trodde att den slakt vi nu ser skulle blir resultatet av förhandlingarna med Sverigedemokraterna. Vi trodde nog ändå att de partier som ingår i regeringen såg allvaret med klimatförändringarna och miljöförstöringen. Nu kan vi konstatera att så inte var fallet.

Herr talman! Sveriges plan består, fortfarande, i huvudsak av det klimatpolitiska ramverket och dess två väldigt enkla mål. För det första ska transportsektorn ha minskat sina utsläpp med 70 procent till 2030. För det andra ska Sverige nå nettonollutsläpp 2045. Båda dessa mål har antagits med bred enighet i denna kammare, i alla fall av de partier som skriver under på universella lagar, regler och konventioner.

Fram till december 2021, då Miljöpartiet valde att inte ingå i reger-ingen, var Sverige på god väg att nå dessa mål. Nu är det tvärtom. Nu sätter vi plattan i mattan och bromsar. Bara förslaget om att slopa reduktionsplikten ökar Sveriges utsläpp med 5 miljoner ton per år - en utsläppsökning som är 50 gånger större än Karlshamnsverkets drift. Det är mer än 10 procent av Sveriges årliga utsläpp. Om vi därtill lägger den sänkta bränsleskatten och att man river upp den rättvisereform som reseavdraget innebar, och som också med bred enighet togs i riksdagen, ja, då blir det alltmer uppenbart vad som sker.

Regeringen saknar inte bara klimatambitioner. De backar snabbt på de framsteg som skett. Man fortsätter att upprepa samma talepunkter, men det man i praktiken gör är att försöka sminka en gris med ett föga imponerande resultat.

Regeringen verkar ha beslutat sig för att kalla sin egen klimat- och miljöpolitik för "effektiv". Jag får ge dem viss rätt i det: Den är oerhört effektiv för att höja utsläppen och slakta reformer som faktiskt fungerar.

Nu blir fossila bränslen billigare. Fossilbilspendlare i storstäderna ska få subventioner, medan de som väljer elbilen eller tåget blir utan. Det som nyss hette att alla inte har råd med elbil heter i dag att kostnaden för att äga och köra en klimatbonusbil börjar bli jämförbar med kostnaden för att äga och köra en bensin- eller dieselbil. Det är snabba ryck!

Det regeringen hänvisar till för att kompensera är elektrifiering, infångning av koldioxid och satsningar på våtmarker. Men alla som kan någonting om den här politiken vet att det inte räcker.

Elektrifieringen kommer inte att ta bort utsläppen från de miljontals fossilbilar som rullar i Sverige varje dag. När det gäller infångning av koldioxid är det något som även Miljöpartiet införde satsningar på. Tyvärr är bedömningen från de ansvariga myndigheterna att vi inte kommer att fånga in ett enda gram koldioxid under denna mandatperiod, kanske med undantag för i enstaka testanläggningar.

Förutom att det görs för lite för långsamt på klimatområdet tas dessutom pengar från skydd av värdefull natur, detta trots att vi inte bara står inför klimatförändringar som kommer att ge allvarliga effekter för människors möjligheter att leva på den här planeten utan också en naturkris med minskad biologisk mångfald. Det är också ett hot mot vårt sätt att leva. Det är en veritabel slakt på ambitionerna och de resurser som tilldelas.

Om några veckor kommer vi i Miljöpartiet att presentera vår skuggbudget. Om regeringen är det minsta intresserad av en klimat- och miljöpolitik som är effektiv och faktiskt fungerar föreslår jag att de läser den.

Herr talman! För inte så länge sedan hördes, när migrationspolitiken diskuterades, tongångar från det blåbruna partiet om att det är bättre att hjälpa på plats. Det verkar nu vara utbytt mot att det är bättre att hjälpa så lite som möjligt.

Den nya regeringen har gjort klart att Sverige överger åtagandet om att avsätta 1 procent av landets samlade inkomster i bistånd. Det är ett beslut som kommer att drabba människor hårt världen över. Med biståndet är vi med och bygger demokratier. Vi ger flickor och kvinnor mer egenmakt, vi ger barn möjlighet till skolgång och vi bidrar med katastrofbistånd där det behövs. Blir biståndet mindre kommer färre barn att få en chans att gå i skolan. Blir biståndet mindre blir det mat på färre tallrikar. Blir biståndet mindre får civilsamhället som slåss för frihet mindre resurser.

Jag vet att regeringen också vet allt det här. Men det verkar som om det är mest bekvämt att inte låtsas om det.

Att lämna enprocentsmålet är ett sluttande plan. Att biståndsnivån är kopplad just till bni handlar ju om att vi i världens rika länder ska bidra efter förmåga och i relation till vårt välstånd. Vi riskerar nu i stället att tappa långsiktighet och förutsägbarhet. Systemet rubbas, vilket skapar stor otrygghet för alla som kämpar för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Biståndet var underfinansierat redan när pandemin slog till. Med energikris, ekonomisk kris och Rysslands krig mot Ukraina har behoven i världen ökat. Antalet människor som går hungriga ökar, och över 100 miljoner människor är på flykt. Att då låta det svenska biståndet gå i motsatt riktning är ett svek mot världens fattiga och utsatta.

Sverige har länge varit ett föregångsland inom bistånd. Det har gjort att vi inte bara har ett gott anseende utan också att vi har kunnat driva viktiga frågor framåt internationellt, som den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken.

Nu drar vi ned på det, och när Sverige - ett av världens rikaste länder - drar ned på ambitionerna finns det en risk för att andra länder följer efter. I en tid när de kriser som drar över världen visar på ett tydligt behov av mer internationellt samarbete väljer regeringen mindre.

Det finns mycket att säga om den här regeringen, politiken och budgeten. Men låt mig också säga någonting om motståndet. Vi är många som vet att en annan väg för Sverige är möjlig, som faktiskt tror på att bygga ett samhälle på hopp i stället för på hat, som är redo att göra vad som krävs för att rädda den här planeten och som vill göra det tillsammans.

(Applåder)