Fru talman! Jag vill tacka Hans Eklind för att han lyfte fram perspektivet med internationell solidaritet och vikten av svenskt bistånd. Men det är ändå lite beklagligt att när man väljer att överge enprocentsmålet i biståndet gör man det i något slags whataboutism om vad andra gör. Men det handlar om den svenska politiken, och det är den som vi ansvarar för. Bara för att andra inte gör tillräckligt är ingen ursäkt för att vi inte ska göra det som vi kan.

Sedan låter det kanske lite bra att man ska dra ned på stödet till FN-organisationerna. Men väldigt mycket av det som de gör står för själva ryggraden i systemet - infrastrukturen - för att också de andra ska kunna nå ut med sina hjälpinsatser.

Kristdemokraterna var väldigt tydliga före valet om att stå upp för enprocentsmålet i biståndet. Detta är därför ett flagrant löftesbrott. Hur kunde de gå med på att gå ifrån enprocentsmålet?