Herr talman! Jag blir mer fundersam över statsrådets intentioner, vilka jag inledde den här debatten med att efterlysa. Jag trodde att det kanske fanns större ambitioner och intentioner med det här arbetsmarknadsrådet än att statsrådet ska få träffa experter på området. Det kanske borde kunna göras utan att man fattar beslut om ett arbetsmarknadspolitiskt råd, tänker jag. Det kanske borde finnas lite mer tyngd i det här rådet genom att man samlar hela expertisen för att åstadkomma någonting och inte bara ha samtal. Jag tror att vi har lite olika intentioner och ambitioner när vi ser den här typen av förslag.

Sverige har en unik ställning när det kommer till regleringen av arbetsmarknaden. Här tar arbetsmarknadens parter ett stort ansvar tillsammans med politiken. Vi har en stolt tradition av att lyssna in parterna i frågor som rör arbetsmarknaden.

Mot den bakgrunden bör detta sättas i ett större sammanhang och ett större perspektiv, till exempel när det gäller etableringsjobben. När parterna har förhandlat, gjort grovjobbet, skakat hand, skrivit under och skickat in det till departementet, då levererar inte politiken. Detta gäller också det som statsrådet själv tar upp, nämligen omställningsstudiestödet. De LAS-förhandlingar som gjordes under den politiska pressen resulterade i ett historiskt nytt huvudavtal. Oj, vad det förhandlades. Det var mycket blod, svett och tårar, men man kom överens. Parterna kom överens, och man skrev under. Man gjorde det. Men var är den regering som styr nu? Det finns inget omställningsstudiestöd i den bemärkelse som det faktiskt undertecknades om. Var är pengarna till CSN för att möjliggöra de pengarna? Just nu brinner de inne. Att då säga att man värnar den svenska modellen tycker jag är lite magstarkt.

Jag tror inte att det hade varit en lika stor sak med det arbetsmarknadspolitiska rådet om man hade levererat på det jag nämnde tidigare. Men nu väljer man att lägga till ännu en sak i ordningen genom att med precision kapa bort den delen av arbetsmarknaden. Antingen är det en djup okunskap om hur det fungerar, eller är det så illa att det är en medveten signal som ministern vill sända till arbetsmarknadens parter som en markering om att Svenskt Näringsliv och facken inte ska sitta med vid bordet när experter ska diskutera hur man ska hantera svensk arbetsmarknad framgent? Jag vet faktiskt inte vilket som är värst.

Oavsett vilket kan vi lägga till ännu ett aktivt agerande från regeringen som undergräver den partsmodell som är så viktig för en ordnad arbetsmarknad. Det kanske är det som gör saken lite allvarligare än vad statsrådet vill ge sken av.