Herr talman! När arbetsmarknadsminister Johan Pehrson den 7 juni meddelade att han samlar ett arbetsmarknadspolitiskt råd var vi nog ganska många som förutsatte att rådet skulle bestå av representanter från parterna. Rådet har till uppgift att komma med förslag på hur arbetsmarknaden påverkas i en lågkonjunktur och hur man minskar långtidsarbetslösheten. Men någon representation från parterna finns inte i det arbetsmarknadspolitiska rådet. Det är för mig en gåta, och efter svaret här i dag ställer jag mig fortfarande frågande till vad arbetsmarknadsministern har för intentioner.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har varit otroligt framgångsrik. Egentligen är det inget konstigt, för arbetsgivaren och arbetstagaren har i grunden ett gemensamt intresse i att det går bra för Sverige och den egna organisationen. Det finns ingen motsättning mellan konkurrenskraftiga företag och anständiga arbetsvillkor. De är tvärtom beroende av varandra. Att hitta den bästa balansen mellan arbetsgivarnas, arbetstagarnas och samhällets behov och intressen är den svenska modellens grundläggande uppgift. Jag vill sträcka mig så pass långt som att den svenska modellen är ett uttryck för något av det vackraste vi har i Sverige.

Modellen är ett fundament för svensk arbetsmarknad. De flesta är överens om att modellen tjänar oss väl och spelar en avgörande roll för Sveriges välstånd och internationella konkurrenskraft. Ett tecken på att den svenska modellen är framgångsrik är att det finns ett stort internationellt intresse för hur Sverige organiserar sin arbetsmarknad. Många gånger finns det till och med en ganska stor avundsjuka på hur vi har lyckats.

Balansakten är att åstadkomma reallöneökningar och samtidigt stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Här har det så kallade industriavtalet haft en mycket viktig funktion. Det kom i en tid när löner och inflation skenade. Efter att avtalet tecknades har det legat som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden, och reallönerna har generellt sett ökat. Vi har också haft betydligt färre arbetsmarknadspolitiska konflikter än tidigare och jämfört med andra länder. Denna typ av samsyn med positiva effekter för samhället, arbetsgivare och arbetstagare är den svenska modellens signum.

Modellen behöver utvecklas för att möta samhällets fler och nya utmaningar. Arbetsmarknaden på 2020-talet är definitivt annorlunda än den var 1938 när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och framväxten av nya branscher påverkar. Modellen har prövats till och från över tid, men oberoende av hur utmaningarna har sett ut har den alltid stått sig stark. Den tid vi är i nu är inget undantag.

Varför har arbetsmarknadsministern ett behov av att utesluta parterna och frångå ordningen på svensk arbetsmarknad sedan 1930-talet genom att exkludera facken och arbetsgivarna i det tillsatta arbetsmarknadspolitiska rådet?