Fru talman! Låt mig återigen bekräfta vikten av den frågeställning som Sanna Backeskog tar upp. Vi har i dag diskuterat olika aspekter av brottsoffers ställning i rättsprocessen. Det här är en utomordentligt viktig del av det. Vi har tidigare i dag diskuterat barns möjligheter att komma till tals eller att få sina rättigheter tillgodosedda i olika tvister. Då har det handlat om vårdnadstvister och andra sådana frågor. Men nu handlar det om när barn har blivit utsatta för brott.
Låt mig nämna några saker som jag tror är väldigt betydelsefulla för att komma till rätta med problematiken. Först handlar det om att förstå varför skillnader uppstår mellan olika delar av landet och för den delen också generellt. Jag kan se en svårighet att leva upp till de tidsgränser som vi har satt upp när det gäller barn i ljuset av att de är särskilt utsatta.
En sådan faktor är som sagt brottslighetens karaktär. Jag tycker att införandet av det nya barnfridsbrottet var välkommet. Det är i sin tur kopplat till ett annat brott, nämligen att man exempelvis ser en pappa slå en mamma eller något liknande. Då kan vi se att utredningstiderna för barnfridsbrottet hänger ihop med hur lång tid det tar att utreda det brott som så att säga sker vuxna emellan.
Det finns en rad sådana faktorer som möjligtvis kan förklara en del av problemen, även om det inte förklara hela problematiken. Då får man nog titta på hur man rent praktiskt arbetar med de här frågorna.
När jag fördjupar mig i detta kan jag hitta åtminstone ett par tre konkreta frågor som vi från regeringens sida måste följa upp med polis och åklagare. En sådan gäller att brottsbekämpande myndigheter har utvecklat metoder för att arbeta med brottsutsatta barn i utredningar. Även om detta är resultatet av en metodutveckling som har skett brett och gemensamt inom myndigheterna har den sannolikt fått genomslag i olika grad i olika delar av landet. Det är en sådan fråga som vi måste följa upp.
En annan är naturligtvis detta med resurser, inte minst i regioner där till exempel gängskjutningar och annan grov våldsbrottslighet tar mycket resurser i anspråk. Där kan det vara så att det tar resurser som skulle kunna ha använts för att utreda brott där barn är offer. Det finns också i vissa delar av landet brist på barnförhörsledare, vilket skulle kunna vara en sådan faktor.
Detta handlar om metodologi, hur man arbetar med dessa frågor i olika delar av landet, men det handlar naturligtvis också om resurssättning. Där vill jag från regeringens sida säger två saker.
Det ena är att resurssättningen, resurstillväxten, när det gäller hela rättsväsendet kommer att behöva fortsätta under kommande år, inte bara för att möta utmaningarna från den grova organiserade brottsligheten utan också för att man ska ha resurser för att ta hand om annan viktig brottslighet, inte minst den som vi talar om i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det andra är att vi från regeringens sida i myndighetsdialog med relevanta myndigheter och på andra sätt kan följa upp de frågor som jag nu lyft fram. Det handlar om metodfrågor, resursfrågor, tillgången på barnförhörsledare och hur man arbetar metodiskt för att komma åt de regionala skillnader som uppenbarligen finns och som inte är acceptabla.