Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! När jag går in i den här interpellationsdebatten om barn som utsatts för allvarliga brott gör jag det inte för att söka konflikt eller polarisering eller för att vinna politiska poänger. Jag gör det för barnen - våra barn, alla barn som är allas barn. Och jag tvivlar inte på att jag och mitt parti och justitieministern och hans parti har samma mål i den här frågan: att inget barn i Sverige ska behöva utsättas för brott. Men när det ändå sker ska samhällets samlade resurser finnas där för att bevaka barnets rättigheter och säkerställa skydd, stöd och upprättelse. Det är därför jag har denna interpellationsdebatt i dag.

Jag tänker på de barn som växer upp med gängkriminalitet i familjen eller runt knuten. Vi får inte heller glömma de barn som kontrolleras och är utsatta för hedersförtryck. Och vi får inte glömma alla de barn som i dag runt om i vårt land, från alla samhällsgrupper och alla kulturer, i de dyraste lyxvillorna eller de slitnaste hyresrätterna utsätts för grova brott på den plats där de borde vara som tryggast: i hemmet.

För två veckor sedan kom Rädda Barnen med en rapport om barn som har utsatts för allvarligt brott. Enligt lag ska polis och åklagare utreda allvarliga brott mot barn inom 90 dagar. Men många barn får vänta betydligt längre än så. Rapporten visar att vart tredje barn har fått vänta mer än 90 dagar på beslut om åtal. Dessutom går utvecklingen åt fel håll.

Detta får allvarliga konsekvenser för barnen. Rädda Barnen har uppmärksammat flera fall där långa utredningstider har stått i vägen för hjälp som stödsamtal och traumabehandling från barn- och ungdomspsykiatrin som barnet behöver och har rätt till. Barnen kan tvingas vänta på insatser från socialtjänst, vilket i sin tur kan innebära att hemmiljön blir direkt farlig, exempelvis om den misstänkte förövaren är en förälder barnet bor hos. I de fall där förövaren är en närstående till barnet är risken för ångest särskilt stor. Suicidrisken är förhöjd.

Det är också vanligt att barnet börjar tvivla på sig själv och på om det hen blivit utsatt för inte var fel ändå. Det kan innebära att barnet tappar tilliten till vuxenvärlden och för rättsväsendet. Leder sedan utredningen inte till lagföring riskerar vi att barnet inte vågar berätta om det utsätts för brott igen.

En viktig princip i ett demokratiskt och rättssäkert land är, som justitieministern sa, att det inte ska spela någon roll vem du är eller var i landet du bor. Du som är brottsoffer ska ha likvärdiga rättigheter som alla andra som blivit utsatta för brott. Det borde särskilt gälla barn, som kan ha svårt att föra sin talan och att besitta kunskap om rättssystemet och sina egna rättigheter. Trots detta visar Rädda Barnens rapport att de regionala skillnaderna är stora. Det gäller både hur väl tidsfristen hålls och hur stor andel av brotten som lagförs.

Även FN:s barnrättskommitté pekar ut kommunala och regionala skillnader för brottsutsatta barn i rättsväsendet som ett område där Sverige måste vidta åtgärder för likabehandling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är tydligt att mer måste göras för att barn som har utsatts för allvarliga brott får det skydd, det stöd och den upprättelse de har rätt till. Barn som har utsatts för ett allvarligt brott ska inte bli svikna också av samhället genom en alldeles för lång väntan och utdragen process.

Ett system där barn som utsätts för allvarliga brott hanteras olika beroende på var i landet de bor kan inte accepteras. Jag är glad att justitieministern delar min uppfattning. Då vill jag fråga justitieministern: När kan vi vänta oss att få se någon ändring?