Herr talman! Jag vill tacka min riksdagskollega för denna otroligt viktiga interpellation. Jag vill också tacka statsrådet för svaret. Det kändes bra att höra. Det var ett bra resonemang. Det slogs fast en rad saker som jag håller med statsrådet om.

Statsrådets svar drog mig tillbaka till ett arrangemang jag var på här i Stockholm, som inte är mitt hemlän. Därför var det lite annorlunda för mig. Det var ett opolitiskt arrangemang, men jag tror att initiativet kom från ett moderat oppositionsråd här i Stockholm. Där pratade vi om just jämställdhet. Många aktörer var inbjudna. Det var otroligt givande att lyssna till så många delar av samhället diskutera detta. Bland annat den här utredningen kom upp där. Man frågade sig vart den har tagit vägen och om det blir något av den. Därför tänker jag tillbaka till den kvällen.

Jag vill i detta sammanhang liksom jag gjort såväl då som vid ett flertal andra interpellationsdebatter och vid utskottssammanträden med jämställdhetsministern diskutera att det handlar om flera våldsformer. Det är bland annat det fysiska våldet. Vi ser också det som den här debatten handlar om: det psykiska våldet. Men det handlar även om det ekonomiska våldet och det sexuella våldet. Det finns alltså flera våldsformer. Det är viktigt att sätta det i en större kontext. Men det ska inte debatten i dag handla om.

Det psykiska våldet är ett omfattande problem som leder till dessa stora konsekvenser för dem som utsätts. Det finns ett stort behov av att synliggöra det i ett straffrättsligt system. Jag vill understryka flera av de delar och de stora konsekvenser som interpellanten lyfter fram, kanske framför allt att det psykiska våldet utförs systematiskt över tid, före det första slaget, innan det går över till fysiskt våld.

Vi här i riksdagen, som statsrådet inledde med att säga, men också regeringen vill att det ska stå högt upp på agendan att bryta mäns våld mot kvinnor. Med tanke på det bör det vara ett särskilt fokus på att kunna bryta det psykiska våldet i tid.

Det handlar dock även om vad en lagstiftning som kriminaliserar detta skulle kunna leda till. Det är viktigt att prata med många, framför allt den yngre generationen. Det är viktigt att våld i unga parrelationer sätts på agendan. Och människor inom olika instanser i samhället bör utbildas för att kunna bryta det. Vi måste synliggöra det på ett sätt som medför det. Jag vill understryka att det är viktigt.

Därav är det angeläget för oss att fråga statsrådet när reformen kommer att finnas på riksdagens bord. Vad är nästa steg? Det har ändå gått en tid sedan remissvaren kom in. Reformtakten har kanske inte varit jättehög än. Jag tänker därför att det borde finnas luckor för att få fram denna typ av reform.