Herr talman! Tack, Martina Johansson, för bra följdfrågor! Låt mig först ta frågan om vilken lagstiftningsteknik vi ska använda oss av för att ta oss an föräldrabalken.

Det är helt riktigt att det ibland kan vara värt att ta ett helhetsgrepp om en lagstiftning. Socialtjänstlagen handlar om ett perspektivskifte från en ensidigt social och kanske mer omvårdnadsinriktad lagstiftning till en mer kravfylld lagstiftning med ett mer integrerat snitt mot andra, mer tvingande och rättsliga åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det omtag vi gör när det gäller brottsbalken är ett stort perspektivskifte, där det handlar om att gå från ett ensidigt fokus på gärningsmannen till ett tydligare fokus på brottsoffer och på det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet. Det är ett perspektivskifte som väl ändå inte kan sägas innebära att man skriver om brottsbalken från grunden. Men det är ett tydligt perspektivskifte som genomsyrar ett bredare omtag.

När det gäller familjelagstiftningen menar nog jag att det där perspektivskiftet redan är på väg och har varit det under väldigt lång tid. Låt oss ta två tydliga delar som Martina Johansson tar upp.

Det första är barnets perspektiv och barnrättsperspektivet, som är någonting som lagstiftningen har tillgodogjorts under flera decennier i ett slags gradvis utveckling mot ett tydligare barnperspektiv. Det andra är förstås erkännandet av att familjer ser olika ut och att också föräldraskap ser olika ut.

Det finns en utredning som vi analyserar just nu som inbegriper det vi i dag brukar beskriva som socialt föräldraskap, alltså vuxna som varken är biologiska eller juridiska föräldrar men som ändå i praktiken spelar en väldigt viktig roll som en sorts de facto-föräldrar i relation till barn.

Jag menar att perspektivskiftena redan är gjorda. De utvecklas, förstärks eller konkretiseras över tid i det lagstiftningsarbete som har pågått under lång tid och som vi också gärna vill fortsätta. Vi kan naturligtvis diskutera exakt vilket lagstiftningstekniskt grepp vi ska ta. Jag tror att det finns olika vägar för att, så att säga, komma till ro med det och komma överens om att det är dit vi ska.

Om vi ska ta en konkret fråga gäller det just barnets ställning i rättsprocesser och barnets möjlighet att komma till tals i en rättsprocess. Det råder ingen tvekan om att utvecklingen också på det området under en längre tid har gått mot ett håll där barnet får ett större genomslag i olika rättsliga processer.

Jag vill ta fasta på utredningen Tryggare hem för barn, som pekar på att det finns brister i dagens ordning. Utredningen talar om olika möjligheter att förstärka barnets ställning och barnets möjlighet att komma till tals i rättsprocesserna. Nu har vi just fått in remissvar, och vi analyserar dem och ska sätta ned foten när det gäller exakt vilken väg vi ska gå.

Jag vill ändå skicka med två saker om riktningen. Det ena är att på olika sätt stärka barnets ställning i rättsprocessen. Det är det ena viktiga riktmärket för den väg som vi kommer att fortsätta att beträda. Det andra är bara brasklappen att inte göra det på ett sådant sätt att barn - om man ska se det som stora risker för barnens bästa - dras in i sina föräldrars konflikter eller får en roll i hanteringen av sina föräldrars konflikter som i slutändan inte är till gagn för barnet utan som tvärtom riskerar att äventyra det som är bäst för barnet. Den balansgången går att hitta, och vi ska komma tillbaka och konkretisera exakt var balanspunkten ligger.