Fru talman! Tack återigen, Gunnar Strömmer, för svaret! Jag kan hålla med om att det är en konstig ordning vi har. Om föräldrarna är gifta är båda automatiskt föräldrar. Det vi vet är en sak, för oftast är det den födande kvinnan som är modern. Men vi vet också att det i dag finns andra sätt att bli förälder: embryodonationer, värdmödraskap och så vidare. Inte heller när det gäller den delen är det alltså säkerställt på samma sätt i dag som det var för hundra år sedan.
Jag kan tänka mig att man vänder på perspektivet helt och hållet och i stället utgår från att vi har ett barn och därefter tala om vilka de biologiska föräldrarna, de juridiska föräldrarna och de eventuella sociala föräldrarna är. Då är det utifrån ett barnperspektiv, där barnet har rätt till sina föräldrar oavsett om de är gifta eller inte. Det är ett sätt att visa vad jag menar: att vända på hela perspektivet och inte utgå ifrån om du och jag är gifta eller inte.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är därför jag ändå efterfrågar de här sakerna - för att få fokus på just barnet och att tydliggöra ansvaret. Men det handlar inte bara om den här delen utan också om vad som händer i domstolen när man hamnar i en vårdnadstvist. Jag önskar en lagstiftning som gör att vi motverkar vårdnadstvister - och jag har förslag på det också - men det som händer i dag är att domstolarna slentrianmässigt skriver en mening om barns rätt att komma till tals och hur det har skett.
Det finns en tydlig kartläggning som kom från Jämställdhetsmyndigheten för ett par år sedan av uppgifter om förekomsten av våld i vårdnadstvister, där domstolarna slentrianmässigt skriver en mening om att barnen har - eller inte har - sagt si eller så. I 60 procent av fallen nämns det inte ens.
Barnen måste få ge sin bild. Det är klart att ett spädbarn inte kan det. Men när barnen börjar kommunicera finns möjligheter att kommunicera också med barnen. Då krävs forskning, en bättre socialtjänst och en bättre utredning.
För vad händer när vi står där i en tvist? Som det ser ut i dag gör jag förstås allt som förälder för att lyfta upp den andra förälderns brister, och den gör detsamma tillbaka. Då tappar vi barnperspektivet.
Det är inte enkelt med en vårdnadstvist; det är jättesvårt. För vem är det som bedömer föräldraförmågan? Kan en förälders beteende ändras på vägen? Är man diskvalificerad för all framtid om man har brister i sin föräldraförmåga? Eftersom det inte är svart eller vitt utan väldigt många olika gråskalor, röda skalor eller gröna skalor behöver vi göra ett omtag och se till att vi får en nyans i det hela för att vi återigen ska sätta barnet i centrum.
Regeringen har sagt att man ska leverera på den utredning som kom under förra mandatperioden om att göra om socialtjänstlagen i grunden. Den har uttjänat sin rätt som en lagstiftning som har varit bra men där vi har lappat och lagat. Det är det jag känner här också; vi behöver göra samma sak med föräldrabalken. Vi behöver göra ett omtag för att den ska anpassas till dagens läge, precis som den nya socialtjänstlagen. Den propositionen väntar jag på, för den är utlovad. Med samma argument som regeringen säger att vi behöver en ny socialtjänstlag behöver vi alltså en ny föräldrabalk, som utgår från barnen.
Hur tänker ministern ta sig an de olika delar som jag har lyft upp som brister både i utredningen från 2020, i kartläggningen från 2021 och till sist i FN:s rekommendationer från 2023?