Fru talman! I grund och botten är min uppfattning att vi är överens. I det samhälle vi i dag lever i ser familjebildningar ut på olika sätt. Det ska också återspeglas i en modern familjerättslig lagstiftning.

Vi är också överens om, och det är väl också en del av en samhällsutveckling, att barn har egna rättigheter. Barns perspektiv ska få ett stort genomslag i den praktiska tillämpningen av familjerätten.

Ska utvecklingen gå åt något håll är det att ytterligare förstärka rätten för barn att själva ge uttryck för sina uppfattningar och att vara med och påverka det konkreta utfallet av olika prövningar och olika avvägningar som görs med familjerätten som stöd.

Sedan är det kanske mer en fråga om hur man ser på vad som är det mest effektiva lagstiftningsarbetet för att nå de målen. Det är helt riktigt att lagstiftningens ursprung har lite drygt ett halvt sekel på nacken. Det har också ganska många andra lagar i vår lagbok.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot sker ett kontinuerligt moderniseringsarbete när det gäller lagstiftningen. Det gäller inte minst familjerätten. Om man nu talar om familjebildningar är det helt riktigt att normen har varit den heterosexuella kärnfamiljen. Men sedan har den över tid med sambolagstiftning, erkännande av samkönade par och samkönade föräldrarelationer gradvis utvecklats i takt med tiden.

Jag tycker att det är svårt att säga att de praktiska effekterna av det har blivit negativa i något särskilt avseende. Däremot måste man när man gör varje enskild del beakta hur allting hänger ihop med helheten. Jag tror också att det är en bra väg att fortsätta framåt att organiskt förändra lagstiftningen så att den ligger i linje med samtiden.

När det gäller vissa delar kan jag ta upp den symbolfråga som Martina Johansson lyfter om presumtion för faderskap. Ska man vara riktigt krass tror jag inte att det är så mycket en fråga om norm som om praktikaliteter.

Det enda säkra är väl att mamman är mamman, allt annat är presumtion. Då är bara frågan: Vad ska ligga till grund för den presumtionen? Lagstiftningen har tagit ett kliv genom att säga att för dem som bestämmer sig för att på rättsligt sätt ingå en nära relation med varandra presumerar man att pappan är pappa. Men därutöver måste man styrka det särskilt.

Skulle man vara riktigt konsekvent borde man nästan gå åt andra hållet, det vill säga att ta bort faderskapspresumtionen även inom äktenskap. Jag ser det inte som en normfråga utan mer som en praktisk fråga. Vad kan man säkert säga om föräldraskap och inte? På ett sätt är det kanske ett bestickande exempel, men på ett annat sätt upplever jag nog ändå inte själv att det är så bestickande eftersom det som sagt var inte är så mycket norm som praktikalitet i detta.

När det slutligen gäller barnperspektivet är det helt riktigt att det ska genomsyra hela lagstiftningen. Om utvecklingen går åt något håll är det mot att stärka barnets perspektiv i olika delar av lagstiftningen och att i allt högre grad ge barn en rätt att ge uttryck för sina uppfattningar inom ramen för olika prövningar som sker familjerättsligt.

Sedan ligger det i sakens natur att detta i praktiken måste anpassas efter barns ålder och mognad. Det tycker jag är en rätt viktig sak också ur barnrättsperspektiv, för vi vill ju inte heller att barn ska bli verktyg som utnyttjas till exempel i sina föräldrars tvister. Barn måste nog ha en viss grad av mognad och/eller, förstås, få ett seriöst stöd av experter på barn från socialtjänst och annat. Jag uppfattar att vi är på väg åt rätt håll när det gäller även denna del.