Herr talman! Det är nästan lite ironiskt att Ali Esbati tror att den upprördhet som partier i Sveriges riksdag känner över att 18 miljarder kronor, lågt räknat, årligen försvinner på grund av fusk främst skulle komma sig av någon sorts press att gynnas i opinionsläget. Jag tycker att det säger mer om ledamoten själv.

Det blir ju inte bättre utan snarare värre av att vi å ena sidan har människor som är berättigade till bidrag men har svårt att få de stöd och insatser de har rätt till och å andra sidan har människor som fuskar till sig pengar. Det förvärrar ju bara situationen. Det mildrar på inget sätt omständigheterna, och dessa saker står inte heller i kontrast till varandra - tvärtom. Det hade varit lättare att vara mer generös och ha enklare regelverk för enskilda individer som gör rätt för sig om vi kunde stoppa fusket. Vad anser ledamoten om det?