Herr talman! Det är något av en tradition att penningpolitiska och riksbanksrelaterade frågor är uppe för debatt dagen före sommaruppehållet inleds. Det är oftast ett till synes enigt utskott utan skarpare konflikter. Så kommer det i huvudsak att vara även i dag. Det beror mer på ärendets utformning än att penningpolitiken inte kan eller bör vara tema för diskussion i till exempel riksdagen.

Det här är mer allmänt en väntad och lite olycklig bieffekt av den starka idén om Riksbankens självständighet från regering och riksdag. Själva penningpolitiken skulle inte utformas i en politisk kontext. Framför allt skulle den inte ha genuint politiska implikationer.

Det blir lite extra märkligt i ett läge då penningpolitikens betydelse har hamnat i ett skarpare ljus, i och med bland annat den inflationskris som pågår. Den pågår förvisso i hela världen i princip, men det finns vissa nationella skillnader i utfall och motstrategier.

Debatten i dag handlar som sagt om ett betänkande från finansutskottet om penningpolitiken 2022, som även tar in en extern utvärdering, vilket har nämnts. Vänsterpartiet är i princip eniga när det gäller slutsatserna.

Jag kan i och för sig notera att Riksbankens värdepappersköp ägnas en del uppmärksamhet. Det är ett område som Vänsterpartiet tidigt, även före 2022, ville lyfta upp en del farhågor kring. Det handlade framför allt om att den typen av kvantitativa lättnader, som man väl kan kalla det, riskerar att spä på tillgångsbubblor. De bidrar då till att öka den ekonomiska ojämlikheten i samhället, eftersom tillgångsägandet vid utgångspunkten är väldigt ojämnt fördelat.

Självklart ska man ställa det mot potentiella vinster. Det skulle kunna vara för att stabilisera sysselsättning och tillväxt eller i det här fallet mer för att bidra till att stabilisera det finansiella systemet. Men i det här fallet framstår vinsterna som jämförelsevis marginella, i alla fall med facit i hand.

Den synpunkt som vi framför allt har och som har föranlett ett särskilt yttrande, inte en reservation, gäller den dramatiska utvecklingen under 2022 när penningpolitikens utformning och andra penningpolitiskt relevanta frågeställningar har spelat en betydande roll för samhällsekonomins utveckling. Det borde ha kunnat utgöra en grund i någon form för en bredare politisk debatt, en samhällsdebatt, om penningpolitiken och om Riksbanken.

Det kan låta lite klurigt eller nördigt. Men det finns ett spänningsförhållande här. Penningpolitikens mål är förenklat uttryckt. Det är en siffra man ska följa och försöka nå. När det är så tydligt överordnat andra mål leder det gärna till att man tänker att det penningpolitiska målet inte skulle vara laddat med omdömen och politiska värderingar och inte påverka olika grupper på olika sätt. Det är inte sant. Det är definitivt inte sant när det gäller vilka metoder man i slutänden använder för att försöka nå det målet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi i Vänsterpartiet har länge varit kritiska till det ramverk som styr Riksbankens penningpolitik. Vi har presenterat en del av våra synpunkter och förslag till reformer i vår följdmotion till propositionen om den nya riksbankslag som riksdagen antog i slutet av 2022. Vi föreslog bland annat att inflationsmålet borde kompletteras med ett sysselsättningsmål och att detta mål inte skulle vara underordnat inflationsmålet. Den förda penningpolitiken 2023 aktualiserar den kritiken.

Det handlar också om att ha bättre, mer verklighetsförankrad och uppdaterad diskussion om den faktiska inflationssituation som vi nu ser i Sverige och i omvärlden. Den nuvarande inflationsuppgången är driven av problem på utbudssidan, där effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och efterföljande effekter av pandemin spelar en avgörande roll. Men hur den utspelar sig spelar också roll om man har dåligt fungerande marknader och bristande konkurrens inom specifika viktiga marknader. I Sverige har vi sett det på elmarknaden och livsmedelsmarknaden och inom banksektorn.

Det här är strukturella problem som visar sig tydligare i den här situationen och som leder till högre prisökningar inom de sektorerna. Vi ser också att det i hög grad är prisförändringar inom dessa sektorer som har dragit upp den svenska inflationen.

Vi vet samtidigt att penningpolitiken i bästa fall verkar med fördröjning. Därför menar vi i motsats till en del saker som sagts här att det hade varit väldigt rimligt i det perspektivet att tänka sig att Riksbanken exempelvis i början av 2023 hade pausat räntehöjningarna och åtminstone låtit dem spela ut innan man gick vidare med ytterligare höjningar, särskilt när det var tydligt att ekonomin var på väg att mattas av och på väg mot en lågkonjunktur.

Det är problematiskt att penningpolitiken blir så enkelspårigt inriktad på att försöka påverka inflationsförväntningarna, trots att det är väldigt svårt att se att räntorna har någon direkt påverkan på själva inflationen. Det blir en klurig diskussion att ha på ett rimligt sätt.

Samtidigt har Riksbanken sitt inflationsmål på 2 procent att förhålla sig till. Det blir lite konstigt. Om Riksbanken hade haft ett tydligare dualt mål för sin penningpolitik där realekonomiska hänsyn hade kunnat väga tyngre hade man rimligen kunnat agera annorlunda, i alla fall under 2023, men framför allt borde en situation där det som sagt går att ifrågasätta vilken effekt räntorna över huvud taget får på den faktiska inflationsutvecklingen leda till en större diskussion om finanspolitikens roll för inflationsbekämpningen, inklusive behovet av åtgärder för att temporärt eller mer varaktigt förändra och förbättra konkurrensförhållandena på tidigare nämnda marknader.

Det här är en diskussion som vi delvis har haft. Vi var i alla fall några som försökte ha den, till exempel i går under debatten om vårbudgeten. Men det blir lätt så att många politiska aktörer gömmer sig bakom Riksbankens hantering av penningpolitiken och bakom förenklade - jag skulle säga föråldrade - normer och dogmer för inflationshantering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Uppföljning och utvärdering av penningpolitiken 2022

Vi hörde här för bara några minuter sedan en företrädare för det ledande partiet i regeringskoalitionen försöka blanda bort korten om regeringens finanspolitik och hävda att det inte förekommer några stora skattesänkningar till de bäst bemedlade och att det inte förekommer några stora neddragningar på välfärden. Men det är ju verkliga händelser som inte går att få bort genom semantik. Det säger något om de prioriteringar som finns i finanspolitiken.

Just nu är det så att dagens inflation inte är lönedriven. När det finns en växande mängd information och analyser som tyder på att företagen passar på att höja priserna mer och kan göra det i större utsträckning där det finns strukturproblem med stark marknadsmakt för vissa aktörer borde rimligen politiken - finanspolitiken eller regeringspolitiken - inriktas på att analysera och agera på de områden där det här kan påverkas och åtgärdas. Men det sker inte, och det är också så att den internationella debatten om detta tycks frånvarande. Det är det verkligt stora problemet i dag.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag lägga penningpolitiken och dess finanspolitiska kringverk åt sidan och passa på att inför sommaruppehållet - som i och för sig kommer att brytas av något EU-ärende - tacka finansutskottets presidium, som jag tycker har hanterat utskottsarbetet väl, tacka det pigga talmanspresidiet och framför allt tacka finansutskottets kansli. Det är ju ett kansli som spelar en stor men undanskymd roll för att den demokratiska processen ska fungera smidigt, snabbt och transparent. Det är både stort och smått som ska passera, och det görs alltid välvilligt och skyndsamt.

För oss som har en stark tilltro till den parlamentariska processen är det särskilt viktigt att just riksdagen kan hantera relevanta frågor på ett dynamiskt men alltid noggrant och stabilt sätt. Därför vill jag rikta ett särskilt stort tack till dem. Ha en fin sommar!