Fru talman! I budgeten för 2023 valde regeringen att höja gränsen för när man ska betala statlig skatt. Personer med månadsinkomster på 70 000 kronor eller mer får omkring 17 000 kronor lägre skatt i år tack vare det beslutet. Vi i Vänsterpartiet menar att det är en orimlig prioritering att lägga 13 miljarder kronor på skattesänkningar för höginkomsttagare i ett läge där välfärden saknar resurser.
Partierna i den högerkonservativa regeringen och dess samarbetspartner Sverigedemokraterna brukar säga att de inte gjorde något val eller fattade något beslut. Det var ju inte bara skattegränsen som ändrades utan även pensioner och andra försäkringssystem som räknades upp, hävdar de.
Detta är inget annat än bortförklaringar. Att inte göra något är också ett beslut. Majoriteten hade kunnat välja att pausa skiktgränsen och därmed inte sänka skatten och samtidigt behålla uppräkningarna i trygghetssystemen. Detta har tidigare regeringar klarat av att göra.
Ett annat sådant icke-beslut är att inte införa övergångsregler för pensionärer födda 1957. Vi har inte gjort något - det var den förra regeringen, förklarade regeringspartierna och valde att inte lägga in övergångsregler i budgeten för 2023, trots att både PRO och SPF uppvaktade regeringen inför budgetarbetet.
Vi har inte gjort något - det var den förra regeringen, upprepade partierna i inkomstskattedebatten med mig tidigare i år. När regeringspartierna och Sverigedemokraterna väljer att inte införa övergångsregler eller ge kompensation är det ett beslut - ett beslut att inte göra något.
När skatteutskottet för någon vecka sedan beslutade att inte gå vidare med mitt initiativ att riksdagen skulle besluta om övergångsregler och kompensation hänvisade regeringspartierna och Sverigedemokraterna till förhandlingar om höstbudgeten. Man låter alltså pensionärer födda 1957 leva i samma ovisshet som kommuner och regioner.
Regioner och kommuner sparar och skär ned, inte bara för att klara 2023 utan också för att förbereda sig för 2024. Pensionärer födda 1957 sparar och skär ned för att klara sig tills de fyller 67, och för den som nu måste byta till en billigare bostad, säga upp tidningsabonnemanget, avstå från resorna till barnbarnen eller sälja sommarstugan vore ett besked välkommet.
Hur ska man kunna planera när regeringspartierna och Sverigedemokraterna hänvisar till förhandlingar? Detta är förhandlingar som de kunde ha haft inför det som vi debatterar i dag, nämligen vårändringsbudgeten och riktlinjerna för den ekonomiska politiken. Men de väljer som vanligt att inte göra någonting och låter kommuner och privatpersoner leva i ovisshet om den kommande ekonomin.
Fru talman! Jag har haft flera debatter om övergångsregler för 57:orna, och jag har dragit alla argument om och om igen och tänker inte upprepa dem. Glädjande är att flera av de partier som tidigare bara skyllde på varandra numera ändå ser problemet, även om det än så länge inte har lett till något besked eller handling.
Vänsterpartiet skulle helst se att pensionsåldern för alla är 65 år. Inga åldersgrupper skulle då drabbas av övergångsproblem. Men nu är den högre pensionsåldern klubbad, och då krävs det övergångsregler.
Pensionärer födda 1957 betalar upp till 2 995 kronor mer i skatt per månad än en pensionär född 1956. För dem som har de lägsta pensionerna handlar det om över 1 000 kronor mer i skatt varje månad. De som har de lägsta pensionerna tillhör dessutom dem som ofta inte själva kunnat välja när de ska gå i pension. Där har regeringen tidigare hänvisat till att 57:orna borde jobba och få del av jobbskatteavdraget.
De som har a-kassa, sjukersättning eller liknande från våra trygghetssystem kan dock inte välja när de ska gå i pension. Ersättningen upphör. De kan eller får inte jobba, för då skulle de ju inte ha sjukersättning eller a-kassa. Här ska vi för övrigt inte glömma att de 57:or som jobbar också betalar högre skatt än äldre pensionärer eftersom grundavdraget slår igenom även för den som arbetar.
Beräkningar visar att det skulle behövas uppemot 3 miljarder för att rätta till skatteorättvisan för 57:orna. Skattesänkningarna för oss med högre inkomster drar undan 13 miljarder från statens inkomster. Jag avstår gärna från min skattesänkning med 1 400 i månaden för att alla pensionärer ska kunna få del av det förhöjda grundavdraget. Resten kan vi lägga på kommuner och regioner som blöder i dag.
Fru talman! I Vänsterpartiets budgetmotion för 2023 presenterade vi en politik som skulle leda till en mer jämlik fördelning av de ekonomiska bördorna. Denna politik bygger på en mer omfördelande skattepolitik och omfattande satsningar på de sämst ställda hushållen genom stärkta trygghetssystem samt sänkta avgifter och taxor på nödvändiga utgifter för hushållen. Vänsterpartiets politik hade inneburit att hushållen varit betydligt bättre rustade för att möta den kris som vi ser i dag.
I vår vårbudgetmotion har vi lagt flera förslag som gynnar hushållen och de familjer som har det tuffast. Det mest påtagliga i regeringens ekonomiska vårproposition är frånvaron av en verklig krispolitik. Sedan regeringen tillträdde med stöd av Sverigedemokraterna har man konsekvent duckat för ansvaret att möta den kris Sverige befinner sig i.
Med hänvisningar till den höga inflationen och det begränsade reformutrymmet har man valt att föra en passiv politik. Regeringen kommer med undanflykter samtidigt som man slår undan benen för kommunernas och regionernas möjligheter att bedriva en fungerande verksamhet. Man prioriterar enorma skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för något till de hushåll som har det tuffast.
Så har det inte alltid varit. Förr fanns det en stark tilltro till skattesystemet och möjligheten att göra skillnad tillsammans. Det var en självklarhet att samhällsinvesteringar skulle finansieras gemensamt.
Diskussionen om skatter var då hur de skulle tas ut rättvist, samhällsekonomiskt effektivt och med en bibehållen legitimitet för skattesystemet. I dag för diskussionen om legitima skatter en tynande tillvaro. Snarare är utgångspunkten för debatten att skatter är skadliga och behöver slopas eller minimeras. Skattekvoten, det vill säga skatternas andel av ekonomin, har sänkts och motsvarar cirka 440 miljarder kronor lägre skatteinkomster varje år.
Motiven till skattesänkningarna har skiftat men övervägande karakteriserats av att sänkningarna ska lösa det ena eller andra samhällsproblemet. Det finns dock inget stöd för att skatter gör mer skada än nytta. En stark tes är att skatt på arbete hämmar viljan att arbeta. Ändå kan vi se att Sverige har förhållandevis höga marginal- och deltagandeskatter på arbete samtidigt som vi har EU:s näst högsta sysselsättningsgrad.
Det enda som är helt säkert är att skattesänkningar leder till minskade skatteintäkter och att de tydligt har bidragit till kraftigt ökade inkomstskillnader.
Skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd ges efter behov. Det är omfördelningens kärna och borde vara utgångspunkten för skatteuttaget. Det kan inte vara så som regeringen ser framför sig, det vill säga stora skattesänkningar. Sverige behöver en ny skattepolitik som sätter omfördelning, miljö och välfärd främst.