Herr talman! Det finns givetvis ett samband mellan vad vi är beredda att avstå till gemensamma angelägenheter och vilken kvalitet vi har på den välfärd vi definierar som gemensam. Om nu ledamotens barn också är mina barn och mina barn också ledamotens barn och varenda tjatting våra gemensamma barn är de vårt ansvar, och då måste vi vara beredda att sätta till resurser.

Det vi nu ser hända i vårt samhälle med ungdomar som tar till vapen och säger att de inte kommer att sluta förrän alla dör måste vi ta på allvar. Då kan vi inte säga att skatten inte betyder något och att de resurser vi avsätter till välfärden är betydelselösa, för det är de inte. Vi kommer att behöva göra satsningar för att fånga upp dessa ungdomar, få dem att sluta skjuta och ge dem en framtid att se fram emot med lyckad skolgång och ett arbete så att de kan sysselsätta sig och försörja sig själva.

Detta kommer att kräva resurser, och svaret är definitivt inte att gå fram med skattesänkningar och säga de som har inkomster på 780 000 kronor eller mer ska få skattesänkningar. Det är inte att säga att vi ska ha låga skatter på tillgångar och kapital. Är det i något avseende Sverige utmärker sig är det här. Det är ju de förmögna i vårt land som betalar lite skatt, inte det arbetande folket. Så nog finns det utrymme att höja skatten i Sverige, att fördela bördorna mer rättvist och att bidra efter förmåga. Låt oss se till att ha de resurser som krävs för att fånga upp varenda tjatting så att de inte ska behöva se fram emot ett liv i våld, kriminalitet eller utanförskap.

(Applåder)