Herr talman! I Åldrandets poesi av Anki Sehlstedt får vi möta Elin, som tittar på skidtävlingar i dagrummet och minns sin Folke. Vi får möta demenssjuke Markus, som knappt kan formulera ord men ändå får fram en vacker kärleksförklaring. Vi får även möta Josefina, som hela sitt liv längtat efter en kvinna i sin famn, och många fler.

Det Anki Sehlstedt lyckas illustrera i sin debutroman är bland annat den erfarenhet som mina år som förtroendevald har gett mig om hur välfärden konkret och direkt påverkar människors vardag - hur den skapar trygghet i ålderdomen, ger livschanser i ungdomen samt ökar människors frihet och förbättrar deras förutsättningar för ett gott och meningsfullt liv.

Som socialdemokrat tror jag nämligen på en mycket enkel och allmännyttig princip: Gemensamma angelägenheter ska vi finansiera gemensamt och ta ansvar för tillsammans. Så ser samhällskontraktet för den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen ut. Den ger nämligen människor verktyg för att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor. Den frigör människor, och den innebär att vi inte blir beroende av egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård och omsorg. Vi slipper dessutom ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster och inte kan köpa dem på en marknad. På så sätt har vi genom den skandinaviska och svenska välfärdsmodellen skapat världens kanske mest jämlika, frihetliga och generösa samhälle.

Herr talman! Hur välfärden ska gestalta sig och vilka de gemensamma angelägenheterna är tar sig också uttryck i skattepolitiken. Vårt sätt att definiera det gemensamma och hur vi väljer att finansiera välfärden avgör hur vi ska betala skatt, vem som ska göra det och hur mycket man ska betala i skatt. Med detta följer också det omvända förhållandet: Varje föreslagen skattesänkning ska betalas med minskade utgifter och mindre alternativt sämre välfärd.

Herr talman! Om vi ska klara av välfärdsåtagandet kommer vi att behöva en stabil och långsiktig finansiering av välfärden. Vi behöver därför öka legitimiteten i skattesystemet, bland annat genom att säkerställa att välfärden och tryggheten finansieras efter bärkraft samtidigt som vi försvårar för skattefusk, skatteflykt och skatteundandragande. Behovet av en politisk skattereform finns, och reformen måste bygga på principerna om enhetlighet, neutralitet och likformighet, med få undantag och särregler. Men en sådan måste också bygga på principen att bördorna bärs efter förmåga där vi beaktar hur de med de högsta inkomsterna och förmögenheterna kan bidra mer till den generella välfärden.

Herr talman! Mot denna svenska välfärdsmodell står ett annat sätt att se på världen - en borgerlig, konservativ samhällssyn där marknadslogiken styr hur välfärdsresurserna fördelas och där det gemensamma projektet och de gemensamma angelägenheterna är betydligt färre och där den som har mest också får mest. Det visar sig också i den praktiska politiken, för även med regeringens handhavandefel i handlaget och trots att de omfattande och vidlyftiga vallöftena inte har klarat av att möta verkligheten kan vi ändå skönja konturerna av det borgerliga systemskiftet. Högern är nämligen sig lik. Man vill inflationsskydda höginkomsttagares inkomster framför att höja barnbidraget. Skattesänkningar långt över 20 miljarder prioriteras framför att skjuta till resurser till vård, skola och omsorg. Till råga på allt är det med en mycket tydlig fördelningspolitisk slagsida där den som redan har ska ha ännu mer.

Av alla regeringens skatteremisser tar kanske förslaget om sänkt marginalskatt priset. Bakom själva rubriken döljer sig nämligen ett förslag om att man ska ta bort avtrappningen för jobbskatteavdraget och det förhöjda grundavdraget. Det innebär en skattesänkning för dem som har inkomster på 780 000 kronor om året, motsvarande en månadslön på 65 000 kronor, på drygt 9 000 kronor. Har man riktigt stora inkomster på 2 miljoner kronor kan man se fram emot en skattesänkning på drygt 36 000 kronor.

Herr talman! Regeringens ambition är tydlig även om verkligheten för närvarande kanske är dess största motståndare. Skattesänkningar för höginkomsttagare går före barnfamiljer, och principen om att den som redan har mest också ska få mest gäller. Man för en politik som splittrar och backar in i framtiden.

Herr talman! Så här skriver Anki Sehlstedt i sin bok Åldrandets poesi: Hon stod kvar i dörröppningen till avdelningen med en vilsen, ledsen min och såg ut att vilja vända, gå hem igen och tillbaka till den tid då hennes pappa var frisk, stark och munter. Då hade hennes lilla hand fått trygghet och tröst i hans stora, grova arbetarnäve. Nu var rollerna omvända. Nu var det han som krampaktigt höll i en hand som han förnam var bekant men bara vagt. Dock alstrade deras fasta handtag värme, och det gav honom ro för stunden. För honom spelade det inte någon roll var hans fysiska kropp uppehöll sig. Han hade för länge sedan glömt var hemma var. Sjukdomen hade berövat honom allt som tidigare var bekant och tryggt.

I ett nytt Sverige med ett annat system där välfärden inte är generell och där var och en är sin egen lyckas smed är det inte dessa historier vi kommer att höra berättas. De ser annorlunda ut och är inte lika varma och lyckliga.

(Applåder)