Herr talman! I partiledardebatten i onsdags sa statsministern: Ingenting är viktigare än att stödja Ukraina.

Rysslands brutala krig har kostat många liv och skapat en enorm katastrof - humanitär, miljömässig och ekonomisk. Priset betalas ytterst av det ukrainska folket, som med sitt blod betalar för sin och för vår frihet. När vi återkommande talar om hur kriget påverkar oss i Sverige får vi aldrig glömma vem det är som gör de verkliga uppoffringarna.

Herr talman! Sverige befinner sig onekligen i en ansträngd situation med ett pågående krig i närområdet, en synnerligen besvärlig situation på energimarknaderna i Europa och den högsta inflationen på 30 år. Dessutom har vi inflation samtidigt som vi har lågkonjunktur.

Sedan den moderatledda regeringen tillträdde i höstas har den främsta prioriteringen varit att hindra inflationen att bita sig fast på en hög nivå genom att bedriva en fortsatt återhållsam finanspolitik. Till skillnad från Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar regeringen denna uppgift på största allvar. Samtidigt ges stöd till framför allt utsatta hushåll genom riktade satsningar i budgeten och genom att de uppräkningar som sker med fastlagd automatik fortgår.

I ett tidigare replikskifte insinuerade Mikael Damberg att Moderaterna inte vill berätta vad regeringen gör för att stötta dem som har det svårast - detta efter att Edward Riedls talartid tog slut innan han hunnit gå in på frågan. Därför gör jag det i stället.

Ett exempel på en åtgärd för att stödja dem som har det svårt är en förlängning och höjning av det tillfälliga tilläggsbidraget till barnfamiljer med bostadsbidrag. Detta görs för att ge dessa familjer bättre förutsättningar att klara sina boendekostnader i dessa tider då levnadsomkostnaderna ökar.

Denna insats är betydligt mer träffsäker än en generell höjning av barnbidraget, vilket föreslås i motioner av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - var för sig, vill jag tillägga. Bostadsbidraget är nämligen inkomstprövat och tillfaller i större utsträckning barnfamiljer som är beroende av socialförsäkringar och andra transfereringar från välfärdssystemen.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet anser att det förlängda och höjda tilläggsbidraget inte ska avräknas från försörjningsstödet, vilket enligt min mening är helt fel. Låt mig förklara varför. För grupper med svag förankring på arbetsmarknaden minskar höjda bidrag drivkrafterna till egen försörjning. Det måste alltid vara skillnad mellan att ha ett arbete och försörja sig själv och att leva på bidrag.

För att stödja de mest utsatta har regeringen ökat anslagen med 50 miljoner kronor under 2023 till de civilsamhällesorganisationer som arbetar med humanitära insatser för människor som har det svårt.

En annan åtgärd för att bekämpa inflationen är skattenedsättningen på jordbruksdiesel till EU:s miniminivå till slutet av året. Regeringen avser att vidhålla denna skattenedsättning under 2024 och 2025 för att stötta den svenska matproduktionen. Regeringen prioriterar också genomförandet av strukturreformer för ökad tillväxt.

Detta är minst sagt välbehövligt. Under de åtta åren efter 2014, under regeringarna Löfven och Andersson, var Sverige det land i hela Europeiska unionen där arbetslösheten ökade mest. Sverige är också ett av de länder i Europeiska unionen som har haft den lägsta ekonomiska tillväxten under de två föregående S- och MP- respektive S-regeringarna.

Lite ödmjukhet vore därför på sin plats i stället för att, som Socialdemokraterna, skriva i sin motion om segregation och fattigdom utan att över huvud taget nämna sin egen skuld. Att Sveriges problem inte har uppstått under de månader som gått sedan regeringen Kristersson tillträdde kan vem som helst räkna ut. Att som oppositionen ideligen påstå detta är inte seriöst.

Den förödande och systemhotande brottsligheten med kriminella klaner har inte uppstått under regeringen Kristerssons nio månader vid makten. De parallella samhällena med människor som saknar rätt att vistas i Sverige har inte heller uppstått under de senaste nio månaderna. Det har inte heller energikrisen, väntetiderna för att få vård eller de undermåliga skolresultaten.

Vad vi nu har är dock en regering som har vinnlagt sig om att åtgärda dessa systemhotande problem av olika karaktär. När vi för ett år sedan debatterade skattepolitiken tyckte vi moderater att skattepolitiken borde användas för att möta de problem som Sverige har. Sedan dess har Sverige fått en ny regering - en regering som gör just detta.

Skattepolitiken används nu för att pressa ned arbetslösheten, för att ge ökade möjligheter till ekonomisk tillväxt och för att klämma åt dem som fuskar och begår brott och därmed förstör vår trygghet och vardag. Fuskare och kriminella stjäl årligen flera miljarder från välfärden. Vad den grova kriminaliteten kostar samhället går inte ens att överblicka.

Herr talman! Jag är den första att beklaga att det för närvarande inte finns ekonomiska förutsättningar att genomföra några betydande skattesänkningar. Inflationsbekämpningen har som jag redan nämnt allra högsta prioritet. Men förutom inflationsbekämpning prioriterar regeringen ett återupprättande av arbetslinjen. Så fort situationen tillåter det kommer därför ett förstärkt jobbskatteavdrag med fokus på låga och medelhöga inkomster att införas. Det är en viktig åtgärd för att stimulera jobbskapande och tillväxt.

Regeringen arbetar också med att reformera bidragssystemet med bidragstak, successiv kvalificering in i välfärden och krav på heltidsinsats för dem som ändå behöver bidrag. Det måste alltid löna sig att arbeta för att människor som befinner sig i utanförskap ska kunna gå över till att försörja sig själva och dessutom bidra till vår gemensamma välfärd. Det är vägen till en positiv samhällsförändring: arbetande, mer självständiga och friare medborgare.

Slutligen vill jag tacka utskottskansliet, Riksdagsförvaltningen och inte minst alla ledamöter i skatteutskottet, inklusive ordföranden Niklas Karlsson och vice ordföranden Per Söderlund, och önska en fin sommar.

(Applåder)