Fru talman! Det handlar om att göra det som är allra viktigast och att prioritera det som är allra viktigast, sa finansministern. Det är det jag pekar på. Det som uppenbarligen har varit allra viktigast för denna regering har varit att freda dem som tjänar väldigt gott, så att de får sina skattesänkningar, och att freda dem som bor i gods och herrgård, så att de får extra mycket elstöd. Det är den prioritering som man faktiskt har gjort från regeringens sida.

Det som Elisabeth Svantesson nämner om försvaret, till exempel, är vi eniga om. Vi pratar om det som man gör utöver detta och i övrigt. Det blev tydligt. Det är bra.

När det gäller finanspolitiken i allmänhet kan vi väl konstatera att Vänsterpartiet i höstas lade fram en budget som var neutral, som alltså inte gick med något underskott under innevarande år. När det gäller ofinansierade satsningar handlar det inte om det, utan det handlar om att vi vet att det statsfinansiellt gick bra för svensk ekonomi förra året men att det inte gick så bra för alla som finns i den svenska ekonomin. Därför vore det rimligt att vidta åtgärder som i flera fall löser akuta problem och i andra fall bidrar till att pressa tillbaka inflationen. Sänkta taxor inom kollektivtrafiken, till exempel, är något som kan bidra till att pressa tillbaka inflationen här och nu.

Jag har både i mitt anförande och nu varit inne på flera andra saker som man diskuterar mycket mer utanför Sveriges gränser. Det handlar om sätt att pressa tillbaka den inflation som vi har just nu och om att göra något åt den dåliga konkurrenssituationen inom vissa marknader. Det har finansministern och hennes kamrater tvärt avvisat. Det handlar också om att på andra sätt se till att det staten gör trycker tillbaka inflationen snarare än bidrar till den.

Jag har fortfarande inte fått något svar på frågan: Varför skulle inte mer pengar i höginkomsttagarnas fickor leda till inflation? Man ska däremot pressa inflationen genom förlängda operationsköer. Det är intressant.