Fru talman! Den osäkerhet som har funnits om den ekonomiska utvecklingen minskar nu. Den tidigare prognosen som framgår i materialet om att det ska vara lågkonjunktur långt in på 2025 framstår som överdrivet dyster. Låt oss glädja oss åt det.

Det här är viktigt eftersom alla kräver mer pengar till någonting eller allting. Det ska ju betalas, och det kan bara betalas med tillväxt i bruttonationalprodukten antingen i dag eller i morgon. I morgon är det många som tycker att det ska betalas; vi kan ju alltid använda Riksgäldskontoret för att låna pengarna. Det är alldeles uppenbart. Här utlovas miljarder efter miljarder, och de kommer inte att finnas i den svenska budgeten om inte de lånas.

Låt mig gå över till min huvudfråga. Den gäller Sverige och det europeiska valutasamarbetet euron. När frågan diskuteras handlar det nästan alltid om växelkurser. Varför är kronan så svag och så instabil?

Men låt oss inte fastna på frågan om Sveriges framtida valutapolitik på denna enkla och extremt kortsiktiga fråga. Den är ju naturligtvis populär i näringslivet men är inte särskilt användbar när man sysslar med ekonomisk politik, även om frågan om växelkursen blir viktig för företag och konsumenter i vissa situationer.

Vad vi måste tänka på är i stället den politiska och ekonomiska situationen i Europa. Varför går inte Sverige utan vidare spisning med i eurosamarbetet? Ju förr, desto säkrare; och bättre förutsättningar för en stabil svensk politik för ekonomi och ekonomisk tillväxt.

Först och främst går det inte därför att det måste ske ändringar i lagar, kanske till och med grundlagsändringar. Men Liberalerna menar att Sverige bör bli en fullvärdig och mer deltagande lagspelare i EU:s makro- och finanspolitik, som så ofta under årens lopp bara har haft det enkla målet att minimera Sveriges bidrag till gemensamma uppgifter i den ekonomiska politiken.

Tack och lov har den hållningen som en bieffekt av kriget i Ukraina fått ge vika för en ökad politisk vidsyn och realism. Snålhetshetsandet beträffande EU:s budget har dämpats.

Vi ska vara tydliga med att Sverige bör tillhöra och vinner på att tillhöra Europas kärna och att Sverige med sin politik och sina analyser och ställningstaganden vill bidra till hela Europas stabilitet och ekonomiska tillväxt. Den kommer inte gratis. Det är i kärnan av det politiska och ekonomiska Europasamarbetet som Sverige ska finnas, vinner på att finnas, och där Sverige ska bidra till kunskap, analyser och engagemang.

Jag tror att man när man om fem eller femtio år ser tillbaka på Ukrainakriget kommer att notera att det kriget i praktiken omöjliggjorde svensk tvehågsenhet och försök till, på lite haltande tyska, alleingang i europeisk politik och ekonomi.

Jag tycker att vi ska suga på insikten att vi är i en helt ny situation när det gäller ekonomisk politik i ett europeiskt sammanhang. Sverige har också på bara drygt ett år tack vare Ukrainakriget - inget ont som inte har något gott med sig - blivit mycket mer av en lagspelare. I dag väger vi i högre grad in hela Europas öde i det vi gör, och det vi har gjort på 50-talet och senare ligger verkligen långt bort och är främmande i dag.

Alternativet är att vi trasslar till det för oss, och om svenskt tilltrasslande skulle gynna någon är det väl Vladimir Putin. Ju starkare och mer enat EU står, desto svårare blir det för Putin och Ryssland att så split och starta krig och konflikter med sina grannar.

Om vi i stället vill medverka till ett starkare och mer demokratiskt EU, vilket man naturligtvis kan ha som ett mycket genuint politiskt mål, är den naturliga rollen för ett rikt, välskött och stabilt land som Sverige att vi efter måttet av vår förmåga tar del av ansvaret för demokrati, välstånd och ekonomisk politik i Europa och inte fortsätter att bita oss fast utanför till exempel euron, utanför ECB och utanför en bankunion som skulle stärka hela Nordens stabilitet.

Vi bör därför nu följa Finland i eurofrågan på ungefär samma sätt som vi försöker följa Finland i Natofrågan. Vi bör följa Finland in i eurosamarbetet.

Finland valde 1999, alltså för 24 år sedan, att gå med i euron av i huvudsak politiska skäl. Finlands motiv för 24 år sedan var inte minst att säkra stöd och uppbackning från sin europeiska omvärld mot den eviga ryska faran i öster. Men i den debatten var det konstigt nog de ekonomiska frågorna - lönebildning, buffertfonder och likartade spörsmål - som stod i fokus för diskussionen för 24 år sedan i Finland. Men man hade förutsett och förberett ett bredare perspektiv på beslutet än bara växelkursen och budgeten, som var det som diskuterades, och man fattade beslutet att Finland utan vidare spisning skulle gå med i euron. Medan vi i Sverige - även jag själv - vid den tiden fokuserade på ränteskillnader och växelkursprognoser som i dag alla är helt överspelade och bortglömda höll Finland tankarna på huvudfrågan, nämligen relationen till Ryssland.

Vi bör i Europafrågan styra i enlighet med det större och bredare perspektivet och då följa och göra som Finland. Vi ska som land ta till oss att vi vinner på att ett fördragsmässigt fullvärdigt eurosamarbete ingås. Det sker då med länder som i stor utsträckning är lika oss: Tyskland, Frankrike, Beneluxländerna, Finland, Baltikum och likasinnade euromedlemmar. På det sättet tar vi ansvar, inte minst för hela Östersjöområdet.

Därför blir det för hela EU väldigt viktigt vilken politisk riktning som Sverige väljer. Att bekräfta att man ser sig själv som en fullvärdig och ansvarstagande aktör i Europasamarbetet är vad vi hoppas att Sverige ska göra. Sverige ska inte vara något knepigt styvbarn i Europafamiljen. Vi ska både dra nytta av samarbetet och själva bidra med full kraft så att samarbetet fördjupas och säkerställs långt in i framtiden. Vi ska inte uppträda som tillfälliga EU-besökare utan som fullvärdiga, inlemmade lagspelare i de europeiska demokratiernas samarbete.

Jag vill också ansluta mig till dem som tackar kansliets och utskottets kompetenta medarbetare för ett utomordentligt samarbete. Tack!

(Applåder)