Fru talman! Den 18 oktober förra året hade jag, i likhet med de flesta andra i kammaren i dag, det tvivelaktiga nöjet att sitta i denna sal och höra Ulf Kristerssons regeringsförklaring. Det sades mycket i den, somligt med den numera välbekanta anstrykningen av reaktionär elakhetssignalering, annat av mer platt och tom karaktär, också detta ett allt starkare signum för dagens regering.

En mening, tidigt i regeringsförklaringen, återvänder jag dock ibland till med viss motvillig beundran: "Samarbetet lägger grunden för en långsiktig politik, med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem." Sålunda talade statsministern och refererade alltså till borgerlighetens underkastelse under Sverigedemokraterna.

Jag tänker på det fina uttrycket "att äga fräckhetens nådegåva". För nog är det en gåva att utan rodnad eller synbara kval bygga ett helt regeringsprojekt på något som så fundamentalt, så demonstrativt, förhåller sig i rak motsättning till det man står och säger i riksdagens talarstol. Och sällan blir väl kontrasten mellan det sagda och det gjorda så uppenbar, så konkret, som i samband med de budgetförslag som regeringen, under överinseende av Sverigedemokraterna, presenterar och, kanske ännu viktigare, inte presenterar.

Är det någonting som verkligen präglar den ekonomiska vårproposition som vi nu debatterar är det att centrala ekonomisk-politiska problem i Sverige är utanför fokus och framför allt att lösningar på dem lyser med sin frånvaro.

Vi har under våren hört finansministern tala mantralikt om inflationen. Men det vi ser är en politisk passivitet som står svenska folket dyrt, nu och i framtiden. Den här vårbudgeten hade varit andefattig i ett läge som inte karakteriserades av flera pågående kriser. Nu är den snarare anmärkningsvärt apatisk.

Fru talman! Inflationskrisen är inte något som den här regeringen har skapat. Men den visar på och griper in i en del strukturella problem i svensk ekonomi. Den som intresserar sig för hur ekonomin faktiskt ser ut skulle till exempel ha sett och brytt sig om oligopolet för matvarujättarna - det som gett högre prisökningar i Sverige än i många andra länder. Det är prisökningar som dröjer sig kvar och som drabbar barnfamiljer och hushåll med små marginaler oproportionerligt hårt.

En ansvarsfull regering skulle ha kunnat samla de här aktörerna och agerat för prispress - som Vänsterpartiet tidigt lyfte och som allt fler i den internationella debatten pekar på för att just trycka tillbaka inflationen. I stället har vi först fått irriterad retorik om att inget får göras, sedan något förläget fototillfälle helt utan ambitioner.

Vi skulle ha kunnat ha en regering som analyserar och agerar när de dåliga konkurrensförhållandena på bolånemarknaden gör att svenska storbanker har glada dagar, samtidigt som många svenskar känner en växande oro varje månad när räntorna på bolånen ska betalas. Verktygen finns. Statens ägande i SBAB skulle enkelt kunna användas till att förbättra konkurrensförhållandena - dem som högerpartierna annars gärna talar sig varma för i teorin.

Vi vet att SBAB hade annorlunda formulerade direktiv och avkastningskrav för drygt tio år sedan, och vi ser i statistiken att det hade en nedhållande effekt på övriga affärsbankers räntemarginaler. Ett sådant förslag lyftes också av Vänsterpartiet med stöd av S och MP i finansutskottet, men Sverigedemokraterna och stödpartierna i regeringen valde att ställa sig på bankdirektörernas sida i stället för att hjälpa svenskar som är tyngda av bolån.

Fru talman! Inte minst ser vi nu som en direkt effekt av regeringens vägran att tillskjuta nödvändiga resurser en pågående och för varje dag fördjupad välfärdskris i Sverige. Ansvaret vältrar SD och regeringen över på kommuner och regioner där det inte finns någon reell möjlighet att kompensera för den långvariga statliga underfinansieringen, för de feta sugrör som slussat och slussar skolpeng och vårdersättningar till kapitalägare, inte sällan med partibakgrund hos eller delad sommarstuga med de styrande, och nu helt akut för tyngden från inflationen.

Det är alltså inte så att pengarna inte finns. Det är helt enkelt de val som SD-M-regeringen har gjort. De 13 miljarder som gick åt till att sänka skatterna för höginkomsttagare är händelsevis i samma storleksordning som det regeringen valde att inte ge till Sveriges kommuner och regioner i höstens budget så att de åtminstone skulle ha kunnat behålla personaltätheten på samma nivå, givet en åldrande befolkning.

Och hur ser det ut framåt? Ja, den dynamiska duo som styr statsbudgeten nu - Oscar Sjöstedt och Elisabeth Svantesson - har inga extra pengar i den här vårbudgeten. De har heller inget besked att komma med till kommuner och regioner som försöker planera. De ska förhandla lite sedan, och så får man se. Det är budskapet. Det enda som vi vet har remitterats, som potentiell storsatsning i nästa års budget, är skattesänkningar med en närmast parodiskt gammelmoderat fördelningsprofil, där miljonärer skulle få tusentals kronor varje månad.

Regeringens idé om hur man bekämpar inflationen är alltså att göra ingenting åt de områden där vi vet att inflationen är särskilt hög och att agera för att hålla direktörer och godsherrar skadeslösa med skattesänkningar och elstödets utformning, för att därefter komma fram till att patienter som får ligga i sjukhuskorridorer, elever som måste trängas i större klasser och äldre som får vänta tre dagar till på en dusch är bra inflationsbekämpning.

Jag önskar att detta var överdrifter och retoriskt vevande. Men det är dessvärre inte det. Det är regeringspolitik i vårt Sverige, och det är politik som vi som samhälle kommer att behöva betala ett högt pris för också långt senare. Det är nämligen inte bara att knäppa med fingrarna och ta tillbaka folk som lämnar skolan, sjukvården eller äldreomsorgen. Och vi ska inte tala om vad försämrad utbildning och slakten av socialtjänsten kostar. Det har, för att citera vice statsministerns ofrivilligt humoristiska valslogan, blivit "dyrt att vara svensk".

Fru talman! Regeringens uppenbara misslyckade med att föra "en långsiktig politik, med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem" går bortom det som handlar om inflationskrisen, hushållen och välfärden på kortare sikt.

Det handlar om att tågtrafiken ska fungera och om att våra skolor ska vara inriktade på kunskap. Det handlar om klimatförändringarna som varje dag förändrar förutsättningarna för välfärd och välstånd för människor på den här planeten - och även om en del här inte verkar ha fått med sig det pratar jag alltså om samma planet som även Sverige finns på.

Det här är exempel på problem och utmaningar som de flesta utanför den marknadsfundamentalistiska tankebubblan begriper kräver samhällelig handling. Det går inte att hoppas på att någon glad entreprenör får feeling och driven av konsumentmakt drar järnvägsräls för framtiden. Det är uppenbart så att idén om att leka basar med järnvägsunderhållet har fått ödesdigra systemeffekter. Men hos regeringen syns inget av detta - inga analyser, ingen handling.

Skolan är ett område där marknadiseringens problem är ännu mer uppenbara. Barns utbildning lämpar sig synnerligen dåligt att behandla som en skojig konsumtionsvara. Och skadorna är irreparabla. Det går ju inte att lämna in sin utbildning på lagning om man är missnöjd eller tro att det löser sig om man byter märke, som om det vore fråga om snabbmat och underkläder.

Gör regeringen något åt detta? Nej, tvärtom är ju hela denna regeringskoalition skapad för att slå vakt om dessa lukrativa vinstuttag. Utan dem hade det inte funnits samma ekonomiska incitament att bjuda sverigedemokrater på konjak, in i den näringslivsgenererade värmen.

Ovanpå detta, eller under, vid sidan om och runt detta, har vi klimatkrisen. Inga individuella konsumtionsval i världen kommer att ge oss industriell omställning, stora vindkraftsparker till sjöss och till lands, kraftfullt utbyggd överföringskapacitet för el eller en realistisk och systematisk omvandling av fordonsflottan.

Allt detta behövs. Inget av detta är prioriterat för regeringen. Det är skamligt och oansvarigt, och det gör Sverige till ett land som är sämre positionerat att konkurrera på världsmarknaden.

Lite tragikomiskt är det att det sitter folk på och runt Regeringskansliet och liksom fantiserar om hur man kan byta ut delar av befolkningen eller i alla fall kolorera om här och där, medan det närliggande och mödosamma lämnas därhän. Hur ska tågunderhållet börja fungera? Vi håller tummarna. Hur ska nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten stoppas? Genom symbolisk repression och unket misstänkliggörande. Hur ska skolsystemet kunna förändras när systemet är riggat för att producera just ökad ojämlikhet och prioritera profit före kunskaper?

Det kommer några till intet förpliktigande förmaningar från skolministern samt ännu någon fräsig idé om tillsyn. Sådant tär på sömmarna i samhällsdebatten.

Vi har den senaste tiden hört en del företrädare för den blåbruna alliansen uttrycka oro för sagostunder med utklädda artister. Vi är rätt många som snarare har god grund att vara oroliga för de handfasta, skadliga effekterna av att basera regeringspolitik på sagor om perfekt fungerande marknader och om välstånd som ska sippra ned när de mest förmögna har fått krafsa ihop än mer av de gemensamt skapade värdena i ekonomin.

Fru talman! Den vårbudgetmotion som Vänsterpartiet har lagt på riksdagens bord - och som jag nu passar på att yrka bifall till, reservation 2 - skulle innebära flera viktiga akuta satsningar för trygghet och ansvar i krisen.

Det handlar om att införa ett krisbarnbidrag, finansierat med att pausa rutbidragen för hushållstjänster. Det handlar om skolfrukost i hela landet. Det är ett bra sätt att lätta på bördorna i ett läge när hushållen är mycket pressade. Det handlar om att ha samma regler för karensersättningen som vi hade under pandemin. Och det handlar inte minst om ett ordentligt räddningspaket till regionerna, och att ge kommunerna möjlighet att använda de riktade statsbidragen till att bärga kärnverksamheter. Det handlar också om att halvera biljettkostnaderna i kollektivtrafiken - viktigt både för hushållen på kort sikt och för klimatomställning på längre sikt. Det handlar om att uppmärksamma och göra någonting åt den märkliga situation som folk födda 1957 har hamnat i med den politik som regeringen har stått bakom när det gäller skatterna.

Men framför allt handlar detta om en annan inriktning på politiken - en politik som ser att det förtroende-, välfärds- och kunskapskapital som mödosamt och över flera decennier har byggts upp i vårt land nu försnillas i rask takt. Växande ojämlikhet, kronisk underfinansiering och vettlös marknadisering av välfärdstjänsterna, kraftig underinvestering i infrastruktur - det är sådant som gör vårt samhälle skörare, kallare och fattigare.

Men det måste inte vara så. Svenska folket förtjänar i stället en verklig politik med målet att på allvar lösa Sveriges stora samhällsproblem. Vi ska ha en politik som tar det här landets medborgare och möjligheter på allvar. Det är vänsterpolitik, om man ska uttrycka det mer kortfattat.

Jag vill också säga några saker om sommaren och tacka folk, men jag gör det i morgon i en debatt som jag också ska vara med i.

(Applåder)