Herr talman! Det finns väl ingen som kan tycka att det är tillräckligt med den ordning vi har i vårt samhälle i dag.

Sedan kommer frågan om vad som ska göras. Jag har grubblat mycket över detta i många år. När jag jobbade mer konkret med dessa frågor var jag mycket i Norge och tittade på deras arbete. Det skulle vara mycket intressant - något jag också driver - att titta på deras krisesenter. För många år sedan gick man in med en statlig finansiering initialt. Sedan kopplades kommunerna på. Detta har lett till att kvinnor i Norge inte behöver ett beslut för att få tillgång till ett skyddat boende.

Om vi verkligen är ute efter att våldsutsatta kvinnor och deras barn ska få ett snabbt och säkert skydd tycker jag personligen att det skulle vara den mest effektiva modellen. Sedan måste kvinnorna och barnen självklart få bearbeta våldsutsattheten. Boendeformen är uppbyggd på ett fantastiskt sätt.

Här finns kvinnojourer som har jobbat med dessa frågor under lång tid. Det finns alltså något att bygga på, vilket är viktigt och bra.

Under tiden jag utredde den nationella strategin fanns förslag. I samma veva lade den tidigare regeringen under sin första mandatperiod fram stödet. Jag tror att det behövs en mycket tydligare statlig finansiering för att få en långsiktighet. På Länsstyrelsen Östergötland byggde vi upp Kompotten. När jag slutade där ingick 67 kommuner i Kompotten. De kunde byta våldsutsatta kvinnor och barn mellan kommunerna. Men det fanns inget intresse från regeringens sida att följa upp detta. Det var något vi gjorde vid sidan av.

Jag delar Vilhelmssons uppfattning att mer måste göras. Det görs bra saker, men man måste komma åt grunden på ett bättre sätt än i dag.