Herr talman! Jag tackar för en väldigt intressant fråga.

Jag tror att det finns en stor uppställning i Sverige för att det behövs en ökad nationell styrning på ett antal områden. Men att bara åstadkomma en ökad nationell styrning är ett oerhört omfattande arbete. Det kräver ändringar i ett stort antal lagar. Man måste också titta på vilka delar av infrastrukturen i sjukvården som bör vara statliga, det vill säga ha statligt huvudmannaskap. Bara det är ett oerhört stort reformarbete. Där tror jag att det kan finnas en bred uppställning bland de olika partierna, vilket vi har hört i diskussionen under många år. Frågan om ett statligt huvudmannaskap är dock något helt annat.

Jag antar att Jesper Skalberg Karlsson noga följer det som händer på Ratio, som är ett svenskt forskningsinstitut. De har under flera år lagt ned ett mycket stort arbete på att gå igenom forskningen om huruvida det är mer effektivt att ha hela det svenska hälso- och sjukvårdssystemet under en enda huvudman, styrt av en generaldirektör som väl skulle sitta på Kungsholmen. Det vore det mest förödande man kunde göra för svensk hälso- och sjukvård.

I Sverige har vi två sådana processer i färskt minne.

Det ena är förstatligandet av Försäkringskassan, vilket ledde till att Försäkringskassan inte fungerade på tio år. Det var i och för sig befogat att göra det med en verksamhet som styrs av en lagstiftning där det ska vara exakt samma beslut i Vittangi som det är i Ystad. Där är det rimligt att ha en enda organisation under en generaldirektör. Men hälso- och sjukvården är ju otroligt komplex.

Det andra exemplet i Sverige är förstatligandet av polisen. Vi gick från ett antal olika polismyndigheter till en enda. Även för det fanns det otroligt tunga skäl.

Att skapa ett NHS i Sverige med 455 000 anställda och en budget på ungefär lika mycket i miljarder är en återvändsgränd. Det hade varit bättre att fokusera på det som ger resultat.