Fru talman! Det är en intressant debatt vi har haft i dag. Det gäller två väldigt viktiga frågor. Det är läkemedelshanteringen i Sverige och dessutom tandvården. Det har varit en hel del detaljer i diskussionen. Jag skulle vilja lyfta fram två områden där det är betydligt större problem.

Låt oss titta på läkemedelsområdet. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi är inte alls bäst ens i Europa på att introducera nya läkemedel. Det tar alldeles för lång tid innan ett nytt läkemedel når en hel patientgrupp i det här landet.

Det beror på att det till alldeles för stor del är fritt valt arbete för den enskilde läkaren vilka läkemedel man skriver ut. Det är den ena delen.

Den andra delen är att vi har ett antal läkemedel där man redan nu vet att de inte har någon effekt. Men de förskrivs fortfarande, och de betalas och bekostas av skattekollektivet.

Det är minst lika viktigt att introduktionen av nya läkemedel sker på ett effektivt sätt och jämlikt över hela landet som att vi utmönstrar de läkemedelsterapier som inte längre är aktuella och som inte ska förekomma. Det handlar om utskrivning av antidepressiva till de äldre och så vidare. Det finns ett antal exempel på det.

Det leder till en ojämlik sjukvård som väldigt mycket beror på var du är född i landet, om du är född i ett annat land, vilken utbildningsnivå du har, hur dina föräldrar ser ut och så vidare. Det gör att det varierar. Så skulle det inte behöva vara.

På läkemedelsområdet, till skillnad från andra områden inom sjukvården, har vi otroligt bra statistik. Vi kan i princip följa momentant vilka läkemedel som skrivs ut och också till vilka patientgrupper.

Problemet är att vi inte har tillräckligt starka nationella styrinstrument. Det är inte möjligt för Ivo att utöva tillsyn över det och kunna se att man använder ett läkemedel som inte över huvud taget ska användas på den patientgruppen.

För mig är det ett så tydligt exempel på att det vi behöver väldigt mycket mer av i svensk hälso- och sjukvård är nationell styrning. Socialutskottet besökte för ett antal år sedan Intermountain Health i Utah i USA. Det är ett av världens absolut bäst fungerande sjukvårdssystem.

Där kunde man i Salt Lake City i princip momentant se om förskrivningsmönstret ändrades och om man följde de rekommendationer som fanns eller inte. Det är dit vi måste nå, herr talman.

Jag hade önskat att Tidöregeringen i stället för att nu tillsätta en utredning som ska titta på förstatligande av den svenska sjukvården hade valt att tillsätta en utredning som mer precist skulle titta på vilka områden det behövs mycket mer av nationell styrning på.

Där kan det inte längre vara fritt valt arbete och upp till den enskilda läkaren eller kliniken hur man ska agera. Det problemet finns på alla områden i sjukvården. Men just när det gäller läkemedel har vi egentligen verktygen. Det som saknas är både piskan och moroten och möjligheten att skarpt intervenera från tillsynsmyndighetens sida.

Det andra området som vi har diskuterat i motionsbetänkandet, där det finns ett antal förslag från enskilda och partier, är tandvården. Diskussionen har här lite grann handlat om högkostnadsskydd.

Ledamoten Karin Rågsjö lyfte fram att det är en klassfråga hur tandhälsan ser ut. Det kan vi nog alla hålla med om. Det går att titta i munnen. Vi fick det beskrivet väl för oss när utskottet var på Ekerö och besökte ett Sis-hem. I princip alla ungdomar som kom dit hade en bedrövlig tandhälsa.

Men det är inte så enkelt som att om man bara gör tandvården gratis så löser man det eller håller nere kostnaderna. Det ser vi beroende på att barntandvården i Sverige är gratis. Trots det är det oerhört stora klasskillnader i hur tandhälsan är hos barn i utsatta socioekonomiska miljöer i förhållande till andra.

Jag skulle säga att det kanske inte är de ekonomiska villkoren för tandvården som är det mest akuta problemet vi har. Det stora problemet nu är att vi inte har personal i den svenska tandvården och framför allt i folktandvården. Det gör att man inte ens hinner med sitt grunduppdrag.

Där har staten ett ansvar beroende på att det är staten som reglerar utbildningsvolymen. Vi kan bara hoppas att man snart får till stånd ytterligare en tandläkarhögskola i Sverige. Det är Jönköping som står på tur att kunna erbjuda den utbildningen. Här har staten ett ansvar, och det ansvaret måste vi ta.

Det som är tråkigt där är förstås att det Tidöpartierna och den moderatledda regeringen gör på det området är snarast att se till att hålla borta personal från andra länder. Det kommer att drabba både sjukvården och tandvården.

Man höjer inkomstkravet och säger: Du är inte välkommen hit om du inte har en månadslön på mer än 33 000-34 000 kronor. Det kommer att göra att det blir betydligt svårare att rekrytera, herr talman, till både tandvården och hälso- och sjukvården.

Någon kan invända och säga att det inte finns en tandläkare eller för den delen en läkare som tjänar under 33 000-34 000 kronor. Men när man rekryterar personal från länder utanför EU går den aldrig in på en full tandläkarlön eller full överläkarlön, utan den börjar betydligt lägre.

Om man då begränsar möjligheten till arbetskraftsinvandring kommer det inte att vara en positiv kraft för den svenska tandhälsan och inte minst den svenska folktandvården.

Jag står bakom alla reservationer som Centerpartiet har i betänkandet men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservation 12.