Fru talman! Det svenska energisystemet står inför enormt spännande utmaningar, som vi har hört förut här i dag. På lite drygt tio år, till 2035, kommer Sveriges elbehov att dubbleras samtidigt som vårt befintliga bestånd måste ersättas då det kommer att bli för gammalt. Därefter kommer elbehovet att fortsätta att öka, allteftersom Sveriges industri och fordonsflotta blir eldriven i stället för fossil.

Det är viktigt att understryka att denna utmaning på många sätt är något positivt. Den är resultatet av att svenska och internationella företag väljer Sverige för att etablera nya industrier och företag. Det är verksamheter som bidrar till Sveriges ekonomiska välstånd och till svenska gröna jobb. Det är verksamheter som i förlängningen skapar förutsättningar att bo och leva i hela vårt avlånga land. Dessa verksamheter är grunden i den samhällsomställning som vi står inför.

Utan aktiv politik kommer dock inte denna vision att bli verklighet. Miljöpartiets politik vilar på tre energipolitiska ben: ny produktion, energieffektivisering och smarta nät - flex.

Först måste vi satsa på den kraftproduktion som går fort att bygga ut i tillräckligt stor skala för att möta behoven, och det är vindkraften, både på land och till havs. Till skillnad från regeringen, som på punkt efter punkt försvårar för vindkraftsbolagen, vill vi i stället öka utbyggnadstakten för vindkraften och skapa förutsättningar för kommuner, närboende och lokalsamhällen att tjäna pengar på etableringar av vindkraft. Det ska vara en motor i den lokala ekonomiska utvecklingen och ge välbehövliga pengar till skola, vård och omsorg.

Men att bara bygga ny kraftproduktion räcker inte. Vi har hört företrädare för regeringen och Tidöpartierna stå här och prata om de enorma energibehov som vi har framöver. Och så pratar man ständigt om produktion. Den liberala ledamoten nämnde energieffektivisering, vilket var bra, men detta lös med sin frånvaro hos de andra.

All energiproduktion har en miljöpåverkan. Om vi ska hålla våra samhällen inom alla planetära gränser måste även klimat- och energiomställningen förhålla sig till det faktum att vi bor på en planet med ändliga resurser där våra ekosystem redan i dag är under enormt stor press.

Vi måste lära oss att göra mer med mindre. Sättet vi använder energi på måste helt enkelt bli smartare, effektivare och bättre utan att detta per automatik betyder att det blir mer komplicerat för våra hushåll och företag.

För att det här ska bli verklighet måste vi välkomna, inte motarbeta, den teknologi, de affärsmodeller och de företag som kommer att existera och verka på framtidens energimarknad. Vi måste välkomna aggregatorer och flexmarknader, både nationellt och lokalt. Då kommer elkunder att kunna tjäna pengar, inte bara på lägre priser utan också på flex i kronor.

Jag ska tala lite mer om energieffektivisering. Det finns många rapporter som visar på stora vinster med att energieffektivisera. Industrin kan spara så mycket som 10 terawattimmar, och när det gäller potentialen från bebyggelse pratas det om 53 terawattimmar. Det handlar om en stor del av den förbrukning som vi har i dag, som faktiskt kan tas bort och användas för både omställningen av industrin och elektrifieringen av transportsektorn. Det handlar alltså inte bara om att lägga till ny produktion utan också om att använda energin smartare.

Om vi ska kunna hålla jämna steg med näringslivet måste politiken öka takten. Annars kommer varken hushåll eller företag att kunna skörda frukterna av ett smart och modernt energisystem. Och vad betyder det i praktiken? Jo, dyrare el för alla.

Fru talman! Regeringen har lagt fram ett förslag på nytt energipolitiskt mål: 100 procent fossilfri el till 2045. Jag vill börja med att uppehålla mig vid hur regeringen väljer att presentera det energipolitiska målet.

Sverige AB står som sagt inför en spännande utveckling med en omställning av industrisektorn och transportsektorn. Denna omställning kommer att hjälpa Sverige en bit på vägen för att vi ska nå våra klimatmål.

När fem partier ingick en överenskommelse 2016 drog både energiaktörer och näringsliv en lättnadens suck över att en sådan central del av svensk infrastruktur äntligen fick långsiktiga spelregler. Målet sattes till 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Värt att notera är, som har sagts många gånger i denna kammare, att detta i sig inte innebär ett stoppdatum för befintlig svensk kärnkraft.

Det är därför anmärkningsvärt att regeringen väljer att i en vårändringsbudget föreslå ett nytt energipolitiskt mål utan att detta har föregåtts av något initiativ till blocköverskridande samtal. Frågan om vårt energisystem samt de långsiktiga investeringar som krävs för att skapa korrekta förutsättningar för samhällets behov förtjänar att behandlas med större ansvarskänsla än så. Det är av oerhörd vikt att aktörer kan känna sig trygga med att göra de betydande investeringar som krävs på lång sikt utan oro för vad som händer över fyraårscykler.

För ungefär en kvart sedan meddelade Tidöpartierna att oppositionspartierna gärna får skicka in förslag på energiområdet. Det känns ju seriöst. Är det verkligen att ta frågan om energisystemet på allvar och att inse vikten av långsiktiga överenskommelser?

Sedan har vi själva målet i sig, som tidigare talare har varit inne på. Detta mål är märkligt av flera skäl, inte minst eftersom Sveriges el i allt väsentligt redan är fossilfri. Det måste vara den minst ambitiösa positionsförflyttningen i svensk politisk historia - lite pinsamt faktiskt.

Enkelt uttryckt handlar detta om symbolpolitik. Jag skulle vilja rikta blicken mot det som faktiskt spelar roll: energimarknaden. Näst intill all elproduktion som byggs globalt är i dag förnybar. Även i Sverige är det förnybar energiproduktion som marknaden efterfrågar, framför allt vindkraft.

Vindkraften producerar billig energi, och ökade volymer vindkraft leder till sänkta elpriser för hushåll och företag. Ny kärnkraft är många gånger dyrare och leder faktiskt till ökade priser för kunder. Utöver alla andra frågor som talar emot kärnkraften - tidsaspekten och säkerhetsaspekten - borde detta vara skäl nog. Vi vill ge svenska hushåll och företag Europas billigaste el. Då finns bara en väg framåt, och det är bland annat med en kraftigt utbyggd vindkraft.

Miljöpartiet vill att regeringen ska använda pengarna där de gör mest nytta för hushållen, företagen och klimatomställningen. Detta innebär att vi inte ska använda skattebetalarnas pengar för att göra dyra investeringar i ny kärnkraft, en teknologi som utsätter våra samhällen för enorma risker och vars samhällsnytta är starkt ifrågasatt jämfört med exempelvis vindkraft.

Därför vill Miljöpartiet fortsatt att målet för Sveriges energiproduktion ska vara 100 procent förnybart till 2040. Miljöpartiet vill dock inte verka för att med politisk styrning stänga kärnkraftsreaktorer i förtid, så länge de möter högt uppställda säkerhetskrav och inte kräver stora statliga stöd.

Jag vill avslutningsvis uppehålla mig lite extra vid frågan om kärnkraft.

Som jag nämnde tidigare innebär samtliga produktionsslag en miljöpåverkan. Men man får nog ändå säga att kärnkraften utmärker sig lite extra. När det sker en kärnkraftsolycka, till exempel genom en direkt attack eller den mänskliga faktorn, blir konsekvenserna ofantliga med död och strålningsskador. Dessutom omintetgörs möjligheten att bo, leva och odla i det drabbade området.

Låt oss lämna den detaljen just nu och i stället göra en liten tillbakablick.

År 1979 inträffade en kärnkraftsolycka i Harrisburg i USA. Det ledde till en folkomröstning om kärnkraft i Sverige 1980. Samtliga tre alternativ var för en avveckling av kärnkraft, även linje 1 som talade om en successiv avveckling.

Som ett resultat av omröstningen kom en hel del regelverk på plats för att verka i resultatets riktning, till exempel sådant som är kopplat till uranbrytning.

Vad var det egentligen som hände när energiöverenskommelsen kom på plats? Vi hör ju ibland slängar om att den rödgröna regeringen har lagt ned kärnkraft. Det var faktiskt Vattenfall som i januari 2016 gjorde ett utspel om att de skulle stänga ned samtliga kärnkraftsreaktorer före 2020 om effektskatten inte togs bort. De hänvisade till de stora investeringar som behövde göras för att uppnå kraven om oberoende härdkylning, ett krav som kom efter olyckan i Fukushima.

Kärnkraftsägarna stod alltså inför ett beslut att antingen säkerhetsuppgradera befintliga anläggningar eller avstå och därmed lägga ned anläggningarna 2020. Men då samlade sig politikerna, tog ett krafttag och slöt en energiöverenskommelse. Sverige fick därmed en plan för en ordnad övergång där kärnkraften skulle ersättas av förnybar energi och energieffektivisering. Det skulle följas av en plan för genomförandet.

Precis som olja gör oss beroende av diktaturer som Saudiarabien och fossil gas gör oss beroende av Ryssland finns motsvarande problem med kärnkraften, eftersom Ryssland är ett av de länder i världen som producerar mest uran.

Det var nog många som blev glada i Västra Götaland, södra Storsjöområdet i Jämtland, Närke, Östergötland, Öland och Skåne efter klimatministerns besked om att vi ska öppna urangruvor i Sverige. Vi har nämligen 27 procent av Europas urantillgångar, och i dessa regioner finns ju uranrik alunskiffer.

Det låter kanske lovande, men exempelvis tycker inte LRF att det ska vara tillåtet att prospektera och bryta alunskiffer. Skiffern sammanfaller nämligen med våra bördigaste jordbruksområden, och de behövs på lång sikt för att producera mer livsmedel och energi. Behovet av livsmedel kommer att öka med 50 procent till år 2030 och 100 procent till år 2050.

Det finns alltså en hel del orsaker till att det blev en folkomröstning och till att det finns stora nyttor med ambitionen om 100 procent förnybart. Vi menar att det är rimligt och nödvändigt att arbeta mot ett mål om 100 procent förnybar energi. Det ska ske genom en ansvarsfull och planerad övergång, men då krävs det att politiken tar ansvar och går in för att diskutera en långsiktig energiöverenskommelse med en plan för genomförandet.

Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1. Jag vill som tidigare talare även önska kollegor, kansli och fru talmannen en glad sommar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Camilla Hansén, Daniel Helldén, Annika Hirvonen, Katarina Luhr, Jan Riise och Jacob Risberg (alla MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)