Fru talman! Jag vill bara förtydliga att jag inte har hävdat att något parti i Sveriges riksdag på något sätt skulle stå bakom diktaturer. Däremot kan jag konstatera att vi när det handlar om kampen mellan demokratiska samhällen och diktaturer oftast brukar stå på den sida där demokratin finns. I replikskiftet med Socialdemokraternas företrädare lyfte jag exempel på en rad olika länder där vi har sett att så är fallet. Jag är medveten om att Håkan Svenneling också har sett detta.

Inte minst när det kommer till Kuba står ledamoten och jag på olika sidor i frågan. Där har jag hela tiden - även 2019, då debatten om EU-Kuba-avtalet ägde rum i Sveriges riksdag - varnat för det som alla exilkubaner, människorättsorganisationer och så vidare varnade för, nämligen att de som skulle försvaras i Kuba, alltså det kubanska folket i form av demokratiaktivister, journalister och människorättsförsvarare, utestängdes från avtalet. Det är inte okej. Mot bakgrund av det var det lönlöst att teckna ett avtal, för det gynnade knappast dem som behövde vårt stöd.

När det kommer till bistånd, vilket ledamoten lyfte, har vi ju haft en tydlig inriktning om att vi ska ha ett effektivt bistånd som verkligen hjälper. Vi ska inte strössla en massa pengar till höger och vänster utan att ha någon kontroll över dem eller lägga dem på projekt som faktiskt inte mynnar ut i någonting positivt. Personligen tycker jag att internationellt bistånd är väldigt viktigt, inte minst för att hjälpa utsatta och inte minst för att på olika sätt främja handelssamarbeten och så vidare. Men då måste man också ha kontroll över vart pengarna går, och det menar jag att Sverige inte har haft.

När det kommer till handel är det också en positiv del i regeringens biståndspolitik att man för samman handelspolitiken och biståndspolitiken. Jag menar att det är betydligt bättre än det den tidigare regeringen införde.