Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för möjligheten att debattera ett mycket aktuellt och angeläget ämne! Jag vill också tacka min utskottskollega Helena Vilhelmsson för den viktiga interpellation som vi precis hörde debatteras.

Mina frågor till statsrådet handlar om vad regeringen gör för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Då tänker jag i huvudsak på det förebyggande arbetet, det arbete som krävs för att våldet över huvud taget inte ska begås.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och mer än en våldtäkt i timmen begås - dygnet runt, året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att cirka 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls.

Det finns delar i svaret från statsrådet som jag tycker är bra. Att regeringens nationella strategi kompletteras med åtgärdsprogram ligger exempelvis helt i linje med den socialdemokratiska regeringens arbete, liksom att den nuvarande regeringen planerar att förlänga åtgärdsprogrammet för en ny period.

Centralt i det förebyggande arbetet är bland annat synliggörandet av könsnormer. Det finns många exempel där könsnormer begränsar människor och låser in oss i könsroller, könsroller som vi blir tilldelade när vi föds och ibland redan innan vi föds. Det handlar om hur tjejer ska vara för att de är tjejer och hur killar ska vara för att de är killar. Jag kommer aldrig att vika från min uppfattning att dessa förstöpta former är både farliga och skadliga. Varje människa ska vara fri, och då behöver vi bekämpa dessa starkt rotade normer som tvingar in oss i något som vi kanske inte vill vara.

Några tydliga exempel där vi kan se konsekvenser av detta är hur våldet på fotbollsläktarna ter sig och den gängkriminalitet som plågar vårt Sverige. Det är ett ofattbart stort mänskligt lindande, och därutöver läggs det stora kostnader på konsekvenserna. Det är djupt bedrövligt hur mäns våld mot andra män får väga tyngre på regeringens våg än mäns våld mot kvinnor. Det syns i politiska prioriteringar, insatser, resurser och engagemang.

Utifrån detta vill jag fråga statsrådet hur normarbetet och den genusvetenskap där vi ligger så långt framme ska ligga till grund för och synas i de konkreta insatser som det nya åtgärdsprogrammet och det nationella våldsförebyggande programmet ska innehålla. Kommer vi att se ett förebyggande arbete som riktar sig till barn och unga där könsroller medvetandegörs och där ingen form av våld ska bli ett känslouttryck?

Sedan vill jag notera något som inte finns med i statsrådets svar på interpellationen. Det har riktats ett utskottsinitiativ till regeringen om en nollvision, på initiativ av regeringens egna partikamrater. Det är ganska anmärkningsvärt att man måste gå den vägen via riksdagen till regeringen för att få igenom politik. Detta finns inte med i svaret. Varför inte?