Fru talman! Min fråga till landsbygdsministern var om man skulle kunna se ECC som en miniminivå att införa i vår lagstiftning. På den fick jag inget svar, utan jag fick förklarat för mig att vi redan har en stark lagstiftning. Jag måste tolka det svaret som ett nej och som att regeringen inte är intresserad av att göra mer. Vi ska vara nöjda med det vi har.

Den djurskyddslagstiftning vi har ser fantastiskt bra ut. Det står att det är förbjudet att utföra avel med sådan inriktning att det kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman. Det är bara det att det finns ett stort glapp mellan dessa vackra ord och verkligheten. I Sverige är 99 procent av alla kycklingar av snabbväxande raser, så kallade turbokycklingar. Det bryter mot 2 kap. 11 § djurskyddslagen.

Vad behöver vi då göra? Jo, se verkligheten för vad den är. Det har uppdagats olika skandaler, till exempel med Kronfågel, och när landsbygdsministern i en intervju fick en fråga om detta svarade han att lagstiftningen ska följas och att vi därför har tillsynsmyndigheter. Det är jättebra. Det är bara det att på de senaste tre åren har man gjort tillsyn på 13 av 39 anläggningar. Låt det sjunka in.

Det spelar alltså ingen roll hur vackra ord vi använder; vi kan inte nöja oss med att hänvisa till dem om vi vet hur verkligheten ser ut. Den innebär ett lidande från att dessa kycklingar kläcks till att de spenderar sina dagar på en yta stor som ett A4-papper och till att de skållas levande. Det är ett systematiskt djurplågeri.

Det handlar om ett systematiskt djurplågeri som landsbygdsministern har ansvar för. Om landsbygdsministern inte är beredd att införa ECC som ett minimikrav i djurskyddslagstiftningen, är landsbygdsministern då åtminstone beredd att öka tillsynen?