Herr talman! Jag lyfte i mitt första anförande fram de globala hållbarhetsmålen - Agenda 2030 - som Sverige var pådrivande för att få igenom och som det också fanns väldigt starkt stöd för i Sveriges riksdag.

Det är uppenbart när det gäller miljö och klimat att vi är på väg åt fel håll med regeringens politik.

Men jag vill lyfta fram ett annat mål, ett mål som också är en del av det svenska arbetet för att nå dessa mål, det vill säga Mål 2 om minskad hunger. Tyvärr har vi nu också en ekonomisk situation med snabbt stigande matpriser som gör att detta har blivit ett större problem också i Sverige. Här har vi kommit med en rad förslag från Miljöpartiet om hur man kan sänka kostnaderna för barnfamiljer.

Den liberala debattören Lena Andersson skrev nyligen en uppmärksammad text på Svenska Dagbladets ledarsida om just detta där hon ifrågasätter de larm som organisationer i vårt land vittnar om. Hon menar att om barn är hungriga är det föräldrarnas fel.

Här skulle jag vilja få ett tydligt svar från statsministern: Delar Ulf Kristersson denna analys, och anser statsministern att de larm som kommer om hungriga barn är felaktiga och att det i så fall är föräldrarna som är skyldiga om barn i Sverige går hungriga?