Herr talman! I förra veckan anordnade riksdagens tvärpolitiska barnrättsnätverk ett mycket efterlängtat seminarium. Det handlade om de rekommendationer som FN:s barnrättskommitté gav till Sverige efter den senaste granskningen. På plats i Förstakammarsalen fanns flera av de organisationer som bidragit till civilsamhällets rapport om sakernas tillstånd i Sverige.

Det var många fina anföranden, och de har nämnts av några tidigare talare här i dag. Ett par av dem fastnade särskilt hos mig, bland annat från en representant för organisationen Knas Hemma. Hon redogjorde för olika erfarenheter av att hamna i samhällets vård och att inte ha bra erfarenheter av det - att inte känna sig trygg och omhändertagen. Hon avslutade med orden: Ni har ansvar för att jag ska få en trygg uppväxt. Det är en bra ingång till dagens anförande.

Det finns många akuta problem som berör barn i Sverige i dag, och vi måste bli oerhört mycket bättre på att tillgodose barns behov av stöd och insatser. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, och när föräldrarna inte klarar av detta blir samhällets kapacitet helt avgörande. Socialtjänsten, men också skolan, barnavårdscentraler och mödravårdscentraler måste ha resurser och möjligheter att göra nödvändiga insatser i tid. Annars säkerställer vi helt enkelt inte alla barns rätt till en trygg uppväxt, och vi säkerställer inte att alla barn får chansen att utvecklas till sina bästa jag. Kommunernas rop på pengar måste hörsammas.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag sedan den 1 januari 2020. Men Sverige har fortfarande inte ratificerat det tredje tilläggsprotokollet till konventionen. Det skulle göra det möjligt för barn som upplever att deras rättigheter har kränkts att klaga direkt till FN:s barnrättskommitté. Ett av de viktigaste verktygen för att förverkliga barns rättigheter är just möjligheten att utkräva dessa och få upprättelse. En utredning arbetar just nu för att se över barns möjligheter att utkräva sina rättigheter, och där är ratificeringen av det tredje tilläggsprotokollet en viktig del. Miljöpartiet kommer att följa utredningens arbete, och vi vill att Sverige skyndsamt ratificerar tilläggsprotokollet.

FN:s barnrättskommitté lyfte också bristen på en oberoende klagorättsmekanism i sina rekommendationer till Sverige. Vi borde förenkla förfarandena för att lämna in klagomål inom befintliga mekanismer och säkerställa att alla barn känner till att de har rätt att lämna in klagomål och att erhålla erforderligt stöd för att lämna in klagomål, menade kommittén. I ljuset av både de alldeles nyligen avslöjade missförhållandena på Sis-hemmen och andra tidigare inrapporterade missförhållanden rörande barn i samhällets vård är detta uppenbarligen något alldeles nödvändigt. Det ska inte krävas ytterligare en vanvårdsutredning.

Under seminariet som barnrättsnätverket anordnade förra veckan talade också en representant för organisationen Maskrosbarn. Hon berättade om sina egna erfarenheter och om varför en barnvänlig klagorättsmekanism behövs. Jag tänkte att jag skulle återge en del av hennes tal. Hon berättade: Jag är ett av många barn som inte hade en vuxen som ville, kunde eller hade möjlighet att strida för mig när jag träffade en myndighet. Det var också den stora anledningen till att jag träffade dessa myndigheter - att jag inte hade tillräckligt många trygga vuxna i min närhet. Jag var inte heller tillräckligt gammal för att strida för mig själv, och jag kände inte att jag hade så mycket att säga till om över vad de ändrade i mitt liv.

Lite senare fortsatte hon med dessa ord: Jag skulle vilja att du tänker dig att du är 13 år och att du för allra första gången har berättat för en vuxen om hur du har det hemma, med föräldrar som utsätter dig för våld. Så nu sitter du på möte på socialtjänsten, och du är livrädd för vad som kommer att hända. Kommer du att flytta från det hem som inte alls är bra men som är det enda du någonsin har haft? Kommer de att berätta för dina föräldrar? Kommer du att flyttas långt från din skola och dina kompisar? Vad vågar du säga till socialsekreteraren som du aldrig tidigare har träffat? Hade inte du då också velat ha en vuxen vid din sida, som stöttade dig, slogs för dig och berättade för dig vilka rättigheter du har?

Herr talman! Slutligen vill jag lyfta ytterligare några områden som dagens debatt berör. Miljöpartiet anser att det behöver uppmärksammas att barn och unga som placeras med stöd av LVU på grund av sexuell exploatering har varit utsatta för ett övergrepp. Stödet för dessa barn och unga måste utformas efter det. Regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att utreda om den omständigheten att någon varit utsatt för sexuell exploatering är en rimlig grund för placering på särskilt ungdomshem.

Ett annat område jag vill lyfta allra sist i mitt anförande rör internationella adoptioner och situationen för internationellt adopterade. Också på detta område anordnades nyligen ett riksdagsseminarium där flera olika organisationer framförde sina krav. Bland annat lyftes behovet av rätten till tillgång till dokumentation rörande det egna fallet.

Miljöpartiet anser att regeringen bör låta tillsätta en utredning om hur internationella adoptioner bör organiseras, godkännas, kontrolleras och följas upp samt behoven av författningsändringar vad gäller arkiv och dokumentation av adoptioner till Sverige. Det bör även utredas hur stödet till de internationellt adopterade ska se ut och vem som ska vara ansvarig för detta. Det finns i dag möjlighet till stöd för adopterade som söker efter sina rötter, men det behövs även en översyn av behovet av ett särskilt stöd till de som upptäcker att deras adoption har skett på ett felaktigt sätt. Dokumentation om adoptioner ska därför kunna tillhandahållas en adopterad person. Regeringen bör vidta åtgärder på alla dessa områden.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 38, men jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)