Herr talman! Sverige har en historik av att ledas av minoritetsregeringar. Just därför är detta betänkande viktigt, även om utskottet är enigt.

Varje år lämnar regeringen en skrivelse till riksdagen där den redovisar hur riksdagens beslut har tillgodosetts, och de tillkännagivanden som riksdagen har lämnat till regeringen brukar vara av särskilt intresse. Det handlar alltså om att riksdagen ger regeringen i uppdrag att agera i en särskild fråga, till exempel att en fråga ska utredas.

Man kan väl konstatera att riksdagen under den förra mandatperioden av olika skäl riktade många fler tillkännagivanden till regeringen än tidigare år. Toppnoteringen gjordes förra året med 328 tillkännagivanden. Precis som föregående talare sa kan det bero på det oklara parlamentariska läget, men en annan aspekt tror jag är pandemieffekten. I alla fall kom KU:s egen lilla grupp som tittade på antalet utskottsinitiativ över tid fram till det.

Vi har under denna mandatperiod också sett att regeringar av olika färg ibland ber utskott att agera därför att det då går fortare i ett skyndsamt läge. Vi kan givetvis diskutera mer nästa gång ifall vi tycker att det är bra eller dåligt, men det är ändå ett faktum.

Historiskt har antalet tillkännagivanden legat på ungefär 75 per år, men det har verkligen varierat mycket över tid. Inte alltför sällan kan ett tillkännagivande dessutom komma från ett enigt utskott, precis som ett som KU faktiskt har berett nu under våren.

Ibland är det kanske ganska enkelt att som riksdagsledamot tycka att man är färdig när man har fått igenom ett tillkännagivande - att man har gjort sitt och bara kan invänta att regeringen snabbt agerar och löser den fråga som man har satt i fokus. Men riktigt så enkelt är det inte alltid, precis som tidigare talare har sagt.

När det gäller bedömningen av vilken tidsåtgång som är rimlig i olika fall får vi i konstitutionsutskottet givetvis hänvisa till vad respektive utskott har framfört i sina yttranden över redogörelsen till KU. Vi noterar samtidigt att det bland de äldsta tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats finns flera som är över elva år gamla. Vi är till och med ganska snälla när vi skriver så i vårt ställningstagande, för det allra äldsta är faktiskt från riksmötet 1999/2000 och alltså över 20 år gammalt.

Dessa ärenden är givetvis inte vanligheter, men det är ändå ganska anmärkningsvärt att de ens förekommer. I de fall där det har gått över elva år utan att ärendet har slutbehandlats är det inte alltför sällan så att regeringar av olika färg har styrt Sverige under tiden. I några fall kanske det till och med är så att de som drev igenom ett tillkännagivande sedan kom till makten och fick makt att förändra och få igenom sitt tillkännagivande. Ändå blev det inte slutbehandlat. Jag, som företräder ett parti som aldrig har fått sitta vid makten, kan tycka att det är anmärkningsvärt att detta kan förekomma.

Konstitutionsutskottet har tidigare framhållit vikten av att en regering behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt och har uttalat att det borde höra till undantagen att tillkännagivanden inte kan slutredovisas inom två till tre år samt att elva år inte kan anses vara en acceptabel tidsåtgång för behandlingen av ett tillkännagivande.

I vissa utskotts yttranden till KU lyfts frågan om när ett tillkännagivande kan anses vara slutbehandlat fram. KU har tidigare uttalat att det av naturliga skäl, precis som jag sa tidigare, kan variera vilka åtgärder som krävs för att ett tillkännagivande ska bli slutbehandlat. Vi har påmint om vikten av att regeringen är tydlig med hur dess behandling av ett tillkännagivande förhåller sig till det som efterfrågas i tillkännagivandet och med vilka åtgärder man avser att vidta. Vi har dock också sagt att ett tillkännagivande från riksdagen behöver vara tydligt om regeringen ska kunna vara så tydlig som det krävs. Detta handlar om kommunikation och samspel på hög nivå.

Herr talman! Med tanke på de senaste årens ökning av antalet tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats tror jag att allt större vikt kommer att behöva läggas vid denna skrivelse och regeringens hantering framöver. En dag som denna känns det dock, avslutningsvis, ganska fint att i KU:s fina anda kunna yrka bifall till betänkandet från ett enigt utskott. Även om mina utskottskollegor vet att jag inte alltid är enig med de övriga är jag det i dag.